Here will be a travel blog in Swedish from Dr Olof Cronberg’s study visit to Manyemen, Cameroon.
Manyemen-bloggen
Onsdag den 6 april. Har nu återkommit till Sverige i måndags. Väskorna kom i går kväll. Det var dock inte Kameruns fel, utan berodde på att man inte hann med på Zürichs flygplats. Förhoppningsvis har den vältillagade maten inte tagit skada av den extra utflykten till Stockholm.
Det känns väldigt kallt här, och det känns väldigt grått eftersom vårgrönskan inte har kommit igång. Det finns dock ett lugn i den tidiga kvällens ljus, som jag saknade i Kamerun, där mörkret faller på ganska snabbt. En del säger att man kan bli trött på alla i-landsproblem i Sverige, när man varit en längre tid i ett låginkomstland. Vi får se om den känslan infaller vad det lider.
Leonie och jag har diskuterat möjligheten att i vinter ordna en tvåveckorsresa för alla intresserade som skulle till hälften vara en turistresa och till hälften en sjukvårdsresa. Tanken är också att deltagarna under en del av resan skulle kunna bo hos familjer. Hennes stab av medarbetare skulle hjälpa oss alla till rätta. En liten komplikation har infunnit sig i att det ska hållas presidentval i Kamerun i höst, troligen i november. Med tanke på utvecklingen i Nordafrika och Elfenbenskusten så får vi kanske vara försiktiga planera resan just då. Om du skulle vara intresserad av att följa med på en sådan resa, får du gärna höra av dig till leonie@swedencameroon.com .
Därmed är denna resa slut, och då är det dags att avsluta denna blogg. Tack allesammans som har läst bloggen, och tack för alla kommentarer här på bloggen och på annat sätt.
Söndag den 3 april. Åter i huvudstaden Yaoundé är det dags att packa inför kvällens hemfärd. Leonie har dock fullt upp med att ställa i ordning ett kontor för sin lokala organisation i Yaounde. Hon har ett team med en handfull medarbetare. De har olika arbetsuppgifter som att samla in och registrera data för olika forskningsprojekt, hjälpa till när svenska studenter kommer till Sverige, ansöka om tillstånd för olika typer av samarbeten. Även här ger Leonie instruktioner i rask takt om vad som ska göras, vem som ska utföra arbetet, hur det ska finansieras och vem som ska redovisa det.
Hemma i huset pågår storkok. För dagen lagar två personer i köket en massa mat som Leonie ska ta med till Sverige. Allting packas väl in i stor väska. Väl på flygplatsen visar det sig att det är 30 kg mat och vi får flytta över en del i andra väskor för att inte överstiga de tillåtna 23 kg per väska.
Leonie ger sig ut för att fixa till frisyren före avresan. Tiden går. Till sist blir det nästan bråttom att komma till flygplatsen. Just när vi ska åka kommer ett fruktansvärt regnväder så att det nästan är omöjligt att se var man kör. Det bildas snabbt i stora vattenpölar och bilen forsar fram och vatten stänker upp över bilens vindruta. Det hela lugnar dock ner sig och vi kommer väl fram till flygplatsen.
Lördag den 2 april. I Bandja ägnas dagen åt att ställa i ordning en lokal vid Bandjas centrum. Lokalen är ett åttkantigt hus som familjen äger och som tidigare använts som café. Här är tanken att lokalen ska användas för hälsoupplysning för barnföräldrar, för ungdomar och vuxna. Verksamheten ska ledas av en sjuksköterska.
Huset är ganska charmigt med sin ovanliga form. Det finns läktare i trä över halva huset. För att huset verkligen ska kunna användas, finns det ganska mycket att göra. För dagen har två killar satts i arbete med att städa lokalen. Café-disken ska flyttas. Taket läcker och måste repareras. Lokalen ska inredas, och förberedas för hälsoupplysningsverksamhet. Leonie sätter släkten och bekanta i arbete, och alla får uppgifter efter sin förmåga och är mycket entuastiska.
Hälsoupplysningsverksamheten som Leonie vill skapa liknar ganska mycket den verksamhet som våra BVC-sköterskor sysslar med. Tanken är att efterhand skaffa lite lab-utrustning och också knyta till sig en läkare som kan arbeta där i varje fall på deltid.
Efter en kort visit hos Leonies 86-åriga mormor Mamile som bor själv i ett litet stenhus med jordgolv och fönsterluckor i trä. Hon klarar sig själv men hennes son och barnbarn som bor kvar i byn tittar till henne regelbundet. Hon blir glad när hon får besök. Jag tror att hon mår bäst av att få bo kvar där hon bor.
Fredag den 1 april. Dags för avresa. På förmiddagen sker den sista packningen. Jag betalar min hushållerska och några småutgifter på sjukhuset. Jag skriver en lista över alla prylar som jag lämnat kvar i huset, så att de förhoppningsvis inte ska försvinna.
Vincent, min chaufför, som kommit kvällen före, kör iväg med bilen till en verkstad redan på morgonen, och dröjer flera timmar, så jag nästan blir orolig. Vid ett-tiden bär det iväg. Med till Kumba åker även dr Katherine som också slutar, samt dr Gaëlle som är ledig över veckoslutet. Vägen är i torrt och bra skick, så resan till Kumba klaras av på rekordtid två timmar.
Väl i Kumba, tycker Vincent att vi behöver göra ett depå-stopp, därför att en varningslampa lyser. Det visar sig att rämmen till batteriets generator har skakat sönder. Bromsarna tog inte riktigt och en bromsskiva måste bytas. Verkstaden har inte reservdelarna, men en bilreparatör åker i väg för att skaffa dessa. Efter en timme kommer han tillbaka och har då skaffat rämmen, men inte hittat rätt bromsskiva. Det börjar då ösregna, och då upphör alltid all verksamhet och man hoppas att regnet snabbt ska gå över. När det fortfarande regnar efter en timme, får vi be dem att fixa bilen i alla fall. Det hjul som införskaffats i Kumba efter förra resan till Manyemen visar sig inte vara bra, utan vi åker därför vidare till däckkvarteret i Kumba. Att reklamera däcket går inte, utan vi får köpa ett nytt däck som förhoppningsvis är bättre.
Fyra timmar försenade lämnar vi Kumba i mörkret för att resa mot Leonies hemby Bandja i Quest-provinsen. För att slippa åka en omväg över Douala på fyra timmar ska vi åka 40 km på en grusväg till Luom. Enligt de upplysningar vi fått ska vägen vara förbättrad och farbar med en restid på 1-1,5 timme. Vi har inte åkt många minuter förrän Vincent börjar krypköra. Jag förstår inte varför, eftersom vägen är jämn och fin. Det visar sig att eftermiddagens regnande har gjort att väglaget är ett par cms lera så att det är dåligt styrsel.
Efter tjugo minuter blir det plötsligt tvärstopp. På ena sidan av vägen ligger stora grushögar som ska användas till att förbättra vägen. I diket på andra sidan står en stor övergiven lastbil. I mitten står en timmerbil med fem stora stockar, som fått sladd, och sitter veckad fast. Snabbt undersöks vägrenarna, men det är fördjupa och kanterna för höga. En lastbil försöker dra loss lastbilen som fastnat men lyckas ej. En annan lastbil kommer och lyckas dra lastbilen några meter, men sedan är det stopp igen. Istället väljer man vända den hjälpande lastbilen på den inte alltför breda grusvägen, för att lastbilen som drar ska kunna använda sin dragkraft framåt istället för bakåt. Antalet åskådare till spektaklet blir fler och fler ju längre tiden dröjer. Stämningen är inte särskilt gnällig utan mer att det är sånt som händer. Nu hoppas vi att lastbilen kommer loss, och efter en timme så dras bilen loss till åskådarnas jubel.
Fem timmar försenade anländer vi till sist till Bandja, och för första gången på en månad känner jag nattens svalka eftersom Bandja är högre beläget än Manyemen, även om det bara är 80 km österut fågelvägen.
Torsdag den 31 mars. Det är min sista arbetsdag på mottagningen. Stämningen är lite dyster. Det verkar som om det är ett allvarligt fel med el-generatorn. Generatorn har blivit överhettad. Den schweiziske teknikern är upprörd därför att i en tank där det ska finnas olja är det plötsligt för mycket vätska, och kanske inte av den kvalitet det borde vara. Man har satt igång ett litet reservaggregat som ska försörja operationssalen och labbet med el, men man litar inte på att det räcker för op, utan dagens operationer får ställas in.
Om man snabbt ska summera denna månads arbete i Manyemen, så har jag sett drygt 400 patienter. Panoramat har varit mer infektionsbetonat med tyngdpunkt på malaria, magsjukor och luftvägsinfektioner. Jag har också sett ett tjugotal nya tuberkulos-fall, könssjukdomar som gonorré och syfilis. Ett tiotal nya hiv-patienter men även många hiv-komplikationer som infektioner i muskler, pneumocystis-infektioner (särskilt sorts lunginflammation), ful svampinfektion i munnen, kaposisarkom (hudcancer som drabbar hiv-patienter) och allmän sjukdomssvaghet. En del av dessa patienter har blivit klart förbättrade på hiv-behandlingen samtidigt som en del har varit alldeles för sjuka.
Värk-patienter har jag haft som i Sverige, men trots sin smärta lever man ett mycket rörligare liv här än i Sverige. Någon fibromyalgi-patient har jag inte stött på. Jag såg en äldre kvinna utanför leprasjukhuset som stod dubbelvikt och rensade ogräs utanför leprasjukhuset. Kryckorna låg slängda bredvid. När jag pratat med henne en stund såg jag att hon hade underbensproteser på bägge benen! Jag har sett ett fåtal personer med ångest som oftast felaktigt fått behandling för andra sjukdomar, men jag har egentligen inte sett några depressioner. Den här typen av problem lär dock skötas bättre av de traditionella doktorerna.
För mig har det varit mycket intressant och lärorikt, och jag har fått kunskaper som säkert kan vara bra att ha hemma i Sverige också, när det dyker upp något för oss udda fall. Jag tror att allmedicinare har nytta av en sådan här tjänstgöring. Hade jag varit infektionsläkare hade jag inte förstått hur jag skulle kunna klara mig utan.
Jag känner mig ganska mätt på Manyemen nu, men det är ändå med ett visst vemod jag lämnar Manyemen så här i mango-tider, utan att veta om jag någonsin kommer tillbaka eller ej. Jag har hela månaden gått och tittat på ett stort mangoträd på tomten som har sett frestande ut hela månaden. Mangoträdet ser ut som ett mycket stort äppleträd, där mango-frukterna hänger i 30 cm långa stänglar. Idag var äntligen mangon mogen nog att smaka. Färsk mango luktar och smakar mycket bättre än den vi kan köpa i Sverige. När jag nu reser går jag miste om mango-tiden.
Onsdag den 30 mars. Ikväll har jag varit bjuden till Mr Stanley tillsammans med doktorerna Gaëlle och Katherine. Mr Stanley svarar dels för sjukhusets transporter och när han inte är på resa sitter han vid receptionen och skriver in de nya patienterna. Alla patienter får tala om var de bor, vilken stam de tillhör, vilken kyrka de går i, vad de har för yrke och hur gamla de är. Äldre kvinnor tillfrågas dock inte om åldern. Sedan väger man patienten, tar blodtryck och puls samt mäter temperaturen. Temperaturen mäts i armhålan, så den är ofta inte så tillförlitlig. Det innebär dock att om patienten har feber så är det verkligen hög feber. Man tillfrågar inte patienterna varför de söker, utan det får de tala om inne hos doktorn.
Mr Stanley bor i en personalbostad som är en del i ett radhus och som är ganska trång, i varje fall jämfört med min ganska spatiösa läkarvilla. Han bor där med hustru och två döttrar. Sedan någon vecka bor även en sjuårig pojke där som han lovat ta hand om ett antal år framöver. Vi bjuds på foufou och en soppa kokad på koskinn – oxhudssoppa skulle det nog kallas i Sverige. Foufou är en deg som är gjord av kasawamjöl. Man tar en klump och doppar i soppan och äter.
När mörkret fallit sätter elektriciteten igång, men efter bara några minuter försvinner den. I Manyemen är man van vid det och vi får förlitat oss på bush-lampan – en fotogenlampa. I bushlampans sken fortsättter vi att ha trevligt och titta på bilder. Vi diskuterar också Manyemens för- och nackdelar…
Tisdag den 29 mars. Ibland när en patient kommer in i rummet kan man se en sorgsenhet i blicken, som får det att skära i hjärtat. Jag tänker bland annat på en ung pojke som borde ha lekfullhet eller möjligen doktorsrädsla i ögonen, men inte sorgsna ögon. Vissa av dessa patienter berättar spontant att de är hiv-positiva. Andra förstår man det av någon kryptisk formulering i journalen. En tredje grupp har någon starkt misstänkt sjukdom, och är nog själva rädda för att vara smittade med viruset.
Någon har flyttat hem från Douala när han blev sjuk. En ung kvinna far väldigt illa av att veta i viruset finns i kroppen och hon ännu inte har fått påbörja behandling. Hon känner att viruset tär på hennes kropp. Tyvärr är förnekelsen också stor. Någon patient kommer inte förrän hon har magrat till en tunn sticka, fått blodhosta av tuberkulos och fått en besvärlig svampinfektion i munnen så att hon inte kan äta.
I Kamerun är behandlingen gratis sedan 2007, berättar sköterskan på UPEC som står för utdelning av mediciner, men labkontrollerna kostar fortfarande pengar. I normalfallet kostar ett hiv-test 500 CFA (ca 8 kr). För att ta ställning ska det göras ett fullständigt blodstatus, som kostar 3000 CFA (50 kr). Alla patienter har inte råd med detta. Vårt lab har ingen maskin för att mäta sk CD4-lymfocyter (en sorts vita blodkroppar), utan gör bedömning utifrån totalantalet lymfocyter.
Om man är symtomfri får man inte behandlingen förrän lymfocyterna går under 1,2. Om man har magrat av eller har vissa andra tecken på sjukdom är gränsen 2,0. Om man har allvarlig infektion såsom tuberkulos är gränsen 3,0.
Sköterskan berättar att man har knappt 200 patienter på sin lista, varav drygt hälften verkligen kommer och hämtar sina mediciner. Jag har nog på den månad jag arbetat här funnit ett tiotal nya hiv-patienter. Tyvärr är kanske en tredjedel av dem man testar positiva. Jag tycker det är alldeles för mycket, och jag tror att det skulle behövas rejäla informationskampanjer kring hiv. I synnerhet att det finns behandling att få, och att det är viktigt att påbörja behandlingen i tid, så kanske vi får se färre sorgsna ögon framöver.
Måndag den 28 mars. ”Below reading”, sa sköterskan, när jag frågade vad en 15-månaders pojke hade i blodvärde. Ej mätbart betydde i detta fall under ett Hb 60. Pojken hade nyligen varit inlagd på ett annat sjukhus för maginfluensa och nu hade besvären kommit tillbaka efter bara några dagar. Proverna visade också att han hade 100 000 malariaparasiter per ml, och även höga vita på 15.
”Paper white”, sa dr Wungi, när han tittade på ögonlockets insida på en äldre dam, som jag också hade lagt in pga feber, kräkningar och intorkning. Kolla Hb, korstesta och ge henne blod omedelbart, sa dr Wungi och kirurgiskt manér. På eftermiddagen var jag tvungen att gå förbi avdelningen för att se vad damen hade i blodvärde – under 50!
På labbet finns två Hb-mätare. Den enda visar ned till 60, den andra ned till 50. Om någon patient har under 60 gör labbet automatiskt en blodgruppering. Det finns ingen blodbank, utan anhöriga får ställa upp som blodgivare. Man testar blodet för Hiv och hepatit före blodtransfusion.
Det är en kombination av faktorer som gör att många patienter är anemiska. Malaria ger en hemolys – nedbrytning av röda blodkroppar. Många har maskar som suger i sig blod. Ensidigt näringsintag och brist på proteiner kan säkert också bidra. Man kan verkligen säga att jag har fått ett nytt perspektiv på anemi.
Söndag den 27 mars. Söndagar är elektricitetsfria dagar. Vi har vara el ett par timmar på kvällen. Det innebär att jag plötsligt får mycket tid över när jag inte kan sitta framför datorn, eftersom batterierna är urladdade. Vi kanske skulle satsa på el-fria söndagar i Sverige också. Vad skulle hända då?
Manyemen är verkligen utmarkernas utmark. Här finns ingen radio- eller TV-täckning, vilket i och för sig är skönt. I Kamerun nämligen traditionen att TV:n alltid står på om man har en sådan. Man stänger inte av vare sig om man får gäster eller något officiellt besök. De vanligaste TV-programmen är brasilianska sopoperor dubbade till franska eller motsvarande från Nigeria på engelska eller Elfenbenskusten på franska. Men som sagt, i Manyemen finns ingen TV. Det verkar som om ingen har haft råd att skaffa parabolantenn som naturligtvis skulle funka, men det beror väl på att man inte har någon elektricitet utanför sjukhuset.
Det innebär att jag under denna månad inte ens har sett kamerunska nyheter. Jag har därför ganska begränsad information om vad som händer runt om i världen som i Lybien eller tsunamins Japan. När jag häromdagen fick ett stygn av hemlängtan försökte jag se svenska nyheter via SVT-Play, men det funkade inte vare sig från min dator eller från min mobiltelefon. Bandbredden är uppenbarligen inte tillräcklig.
Lördag den 26 mars. Traditionen här är ganska stark för polyfarmaci och injektioner, samtidigt som många inte har råd med läkemedel. Jag hade till exempel en liten pojke med falsk krupp som fick kortison-injektion och sedan skulle kvarstanna tills vi såg effekten. När jag passerade förbi på eftermiddagen mådde pojken bra, men hade också försetts med Amoxicillin (mot bakterieinfektion), Arteluz (mot ev malaria), Aminofyllin (mot astma), Paracetamot (mot ev feber) och Ferromyn (mot ev järnbrist)! Falsk krupp är normalt orsakad av virus och behöver inte antibiotika.
En annan kamp man kan föra är att låta bli antibiotika-behandling vid maginfluensa. Här tycker man att jag gör en felbehandling om jag inte sätter in Flagyl. Jag gör tappra försök med tveksam framgång att försöka förklara att de flesta maginfluensor är virusutlösta. Vare sig WHOs riktlinjer eller MSFs riktlinjer tycker att man ska sätta in antibiotika om patientens diarréer inte är blodiga.
De patienter som har avvikande prover är lätta att hantera. Man sätter in lämplig behandling till exempel Coartem för malaria och alla blir nöjda. När alla prover är normala, finns det ju ingen uppenbar sjukdom att behandla. Det tar då längre tid att hantera, och det vanligast sättet här är nog att man skriver ut ett antal läkemedel i alla fall. Vi försöker informera patienterna att förkylningar inte behöver antibiotikabehandlas och att det kanske är bättre att minska på peppar än att äta Omeprazol.
Vi gör alltså tappra försök att förklara för patienterna och deras anhöriga. De nickar och verkar förstå, ända tills det är dags att gå. Då undrar de om de verkligen inte ska få några tabletter. Om de inte får några tabletter var det ju ingen mening med besöket.
Fredag den 25 mars. I eftermiddags gjorde jag ett besök på Hanseniasis Rehabilitation Center (HRC) som det gamla leprasjukhuset kallas och som idag i huvudsak är tuberkulossjukhus. Jag går bakvägen till HRC, och går på en stig som ringlar sig ner till en liten bäck och sedan upp på andra sidan. Trappstegen är gjutna i cement, och det känns som jag kliver in i Thomas Manns roman Bergtagen. HRC känns som ett sanatorium med högt vacker läge med utsikt vettande åt öster. Så här på eftermiddagen står solen i väster och träden ger sjukhuset en lummig svalka.
Mr Nemo, som tar emot, är en av de fyra vårdarna som jobbar på sjukhuset. Man jobbar treskift, och i princip ensam. Det finns närmare ett 40-tal tuberkulospatiener som är inlagda för behandling. Det har också funnits en handfull leprapatienter som varit där för rehabilitering, men nu var bara en kvar. Normalt sover patienterna i tiomannasalar, om inte särskilda skäl föreligger. Häromdagen skrev jag ut en mamma som varit inlagd sedan förlossningen tillsammans med sitt barn. Av smittoskäl hade mamman och barnet haft enkelrum.
Tuberkulospatienterna får stanna på sjukhuset i två månader, och får då dagligen sin tuberkulosmedicin. Oftast sker en avsevärd förbättring redan efter ett par veckor, som min känsla när jag går förbi sjukhuset är att patienterna är ganska förhoppningsfulla. För de ganska många patienter som också har aids sker tillfrisknande långsammare. Dessa får ofta börja antiviral behandling efter en tid. De flesta patienterna går upp 5-10 kg under dessa veckor. Trots den hoppfulla stämningen känns det rätt skönt att kunna ta den ringlande stigen tillbaka, och lämna Bergtagen bakom mig.
Torsdag den 24 mars. Efter jobbet gjorde jag idag en promenad igenom Manyemen. Byns pulsåder är vägen som går rakt igenom. Längs med vägen finns sex pubar och tre små hotell. Utmed vägen finns pojkarna med motorcyklar, bensinförsäljning i literflaskor, tjejer som säljer telefonkredit, kvinnor som lagar mat som sedan säljs för en krona eller två, små stånd med försäljning av frukt eller grönsaker. Bredvid finns de små butikerna – träskjul med tak – där man kan köpa det mesta av livets nödtorft.
Det två huvudprodukterna som odlas här är coco och kasawa. Coco går på export och man får mellan 1000 och 1500 CFA (16-24 SEK) per kg. Priset sätts av staten. Kasawan säljs lokalt.
26-årig Elvis berättar för mig om byn. Det finns 2 nusery school, 2 primary och 3 secondary schools. Stammen som bor här kallas opabalong och man talar biangi om man inte talar pidgin. Byn står och faller med sjukhuset. Det finns inga andra egentliga arbetsplatser. När sjukhuset gick dåligt, det inte fanns någon doktor och då patienterna flydde, höll byn på att gå under, men sedan man började satsa på sjukhuset igen för ett drygt halvår sedan är det en boom i Manyemen.
Onsdag den 23 mars. Eftersom jag bor precis i djungelkanten och eftersom fönsterna alltid är öppna, hör jag ljuden från djungeln som växlar över dygnet. På kvällarna är gräshopporna spelande så hög att det nästan är svårt att överrösta dem. De sätter igång så snart det börja mörkna. Senare på kvällen hörs grodorna allt mer. Hela tiden hör man fågelsång från olika håll och med olika karaktär. Fåglarna är mest på hugget under tidig morgon. Tuppen gör enstaka försök under natten, men kommer inte igång på riktigt förrän vid 6-tiden.
Det händer att små ödlor förvirrar sig in, men stampar man i golvet springer de snabbt ut. Det verkar som om de är väl förtrogna med huset eftersom de snabbt hittar utgången. Annars springer de mest på taket och på ytterväggarna. Ofta hör man en duns följt av ett snabbt tassande över taket. Det finns möss innanför en innervägg, men eftersom jag inte har sett några som helst tecken på att de har varit inne i huset eller köket, tänker jag att det är kanske bäst att inte rota i saken utan låta dem hållas.
När det gäller småkryp, så har jag nog sett några enstaka kackerlackor, men de springer snabbt och gömmer sig när jag tänder ljuset. En hel del myror letar sig in, så mat måste läggas i boxar eller hinkar som kan förslutas. En hel del flygfän hittar också in, fr a på kvällarna när de söker sig till ljuset. Det gäller att vara djurvän.
Tisdag den 22 mars. Normalt är tisdagar och torsdagar operationsdagar nu när kirurgen dr Wungi är här från Tanzania. Han arbetade på sjukhuset på 90-talet under ett antal år och ställer nu upp och arbetar här under tre månader. Dr Claudia gör gynekologiska operationer och dr Daniel söver patienterna när det inte räcker med en spinalanestesi. Dr Gaëlle får också assistera vid operationerna för att lära sig.
Förra torsdagen invigdes en särskild kniv från Värnamo sjukhus, som används för att hyvla av frisk hud som behövs för att göra hudtransplantationer på kroniska bensår. Två patienter blev opererade i torsdags med gott resultat. Dr Wungi tyckte först att kniven såg lite smal ut, men det fungerade utmärkt.
För att inte känsliga läsare ska må illa har jag inga op-bilder på webben, utan istället är det dr Chunke och der Wungi som tacksamt tar emot kniven. I det här sammanhanget vill jag tacka för, och det stämmer säkert paret Bender in i, den skänkta utrustningen och böckerna som jag kunde ta med mig när jag tog mig hit. Det kan vara rätt bra att slå upp i pediatrikbok exempelvis när det kommer ett barn med Hirschsprungs sjukdom (medfödd tarmsjukdom).
Måndag den 21 mars. Tillbaka i arbete efter en välbehövlig helgs vila. I dag var en huddag. Vissa hudåkommor är ganska lätta att pricka in, eftersom det är samma som i Sverige. Exempelvis mormor som fått skabb efter besök av barnbarn. På pidgin heter scabies – come-no go – eftersom har en familj fått besvären så är de svåra att bli av med!
Andra fall är typiska tropiska hudsjukdomar som tropiskt bensår eller elefantiasis. Men precis som i Sverige dyker det upp fall som är svåra att knäcka trots att vi försöker slå våra kloka huvuden ihop. Vi saknar en riktigt bra hudbok. Allt står inte i de trots allt summariska böckerna om tropisk medicin. Exempelvis kvarstår en kronisk papulär onchodermatit efter behandling mot onchocerciasis? Likaså ska man tro att en generaliserad dermatit är en i Sverige förekommande sjukdom som atopisk dermatit, dermatitis herpetiforme eller ska man tro att det är någon treponematos (syfilis-liknande hudsjukdom) eller en generalisering pga hiv och immunbrist?
Med patienternas medgivande passar jag på att ta en del bilder på olika hudåkommor, så jag ska nog kunna hålla en liten bildvisning för hudintresserade läkare när jag kommer hem. Jag publicerar dock ogärna bilderna på webben, utan nöjer mig här att visa de två olika sätten som man letar efter mikrofilaria på – antingen i en skinnbiopsi eller i blodet.
Söndag den 20 mars. Idag var det dags för en djungelpromenad till ett vattenfall. Vi fick tips om att det kunde vara klokt att ha långa byxor och ordentliga skor. Leonie och jag fick hjälp av en man från byn vid namn Lucas. Han mötte upp i väl använda kläder och med en machete.
Först promenerade vi ca 20 min rakt österut längs en väl upptrampad stig, som dock bara var bred för en person. Vi passerade den nedlagda palmoljefabriken, sedan passerade vi ett antal oljepalmlundar med träden planterade med millimeterprecision i långa rader. På vissa håll verkade som man fortfarande skördade träden, därför att man hade bemödat sig att röja markvegetationen. På andra håll verkade de mer övergivna.
Därefter vek vi av söderut på en knappt märkbar stig. Tidvis gick vi genom två meter hög vegetation, och vid behov högg Lucas av grenar som växte över stigen. Här och där uppenbarade sig små fält med kasawa eller cocojams-odling. Än var det torra öppna ytor, än gick vi i skuggan av höga träd i en fuktig djungel.
Så småningom vek stigen av brant uppför, och vår guide berättade att där hade tidigare legat en risfarm. Nu var allt igenväxt. Stigningen var i svettigaste laget, och den salta svetten som rann ner i ögonen sved ordentligt. Leonie blev trött och ville inte fortsätta. Efter lite vatten och fem minuters vila insåg hon hade nog ändå måste fortsätta. Ytterligare en stund senare ville hon vända, men då sa guiden att vi snart skulle kunna höra vattenfallet. Efter en stund vek vägen av brant ner i en ravin i vars ena ände vattenfallet brusade. Vi nådde dit efter ca 50 min promenad.
När vi väl kom fram, så tyckte Leonie att det var ett litet paradis efter en jobbig promenad. Leonie tänkte då att om man ska få något gott i livet så får man vara beredd att kämpa lite, men att hon har dåligt tålamod. Jag tog mig genast ett dopp i det svala vattnet nedanför vattenfallet. Det kändes riktigt skönt den svettiga promenaden. Leonie tog sig också ett dopp, men försiktigare eftersom man inte bottnade vid själva fallet och eftersom hon var orolig för att det skulle finnas ormar. När vi satt och tog igen oss blev vi flitigt uppvaktade av fjärilar av alla de slag. Jag tror att det var minst 15 sorter: röda, bruna, blå, gula, svarta, vita, genomskinliga, stora och små. Jag försökte fotografera några med min kamera men var inte stilla nog.
Leonie och jag tycker att det är synd att se så många projekt som gått om inte – palmoljefabriken, risfarmen, onyttjade landområden osv. Vi förstår inte riktigt varför man låter allt förfalla.
Så småningom var det dags att promenera tillbaka och hem kom vi genomsvettiga igen.
Lördag den 19 mars. Lite trött efter gårdagens trevliga födelsedagsfest i kamerunsk anda.
Först dekorerades huset med nya gardiner, ballonger och färska blommor. För att hinna med att laga all maten, lagade min hushållerska en del mat utomhus under öppen eld samtidigt som Leonie lagade mat på gashällen. Vid 16-tiden konstaterade Leonie att vi hade mer mat än vi behövde om bara doktorerna skulle komma.
Vi stegade därför iväg till sjukhuset och talade med en av sköterskorna på sjukhuset. Hon skulle dock vara i tjänst till kl 21. Snabbt arrangerades dock att någon representant från respektive avdelning skulle komma, vilket gick lätt att ordna eftersom många bor på sjukhusområdet. I Kamerun är det aldrig för sent att bjuda till fest, och göra det bara några timmar i förväg är helt ok.
Festen var utlyst till kl 19. Först på plats var naturligtvis den svenska delegationen i form av familjen Bender som gratulerade på svenska.Sedan kom kl 19 afrikansk tid (dvs 19.30-20.00 vilket är tidigt men de vet ju att vi är européer) övriga gäster introppandes. Ytterligare senare kom fler gäster som inte var inbjudna, så det var ingen risk att det skulle bli över någon mat.
Leonie överraskade mig en födelsedagstårta, vilket kändes exklusivt här i värmen. Tårtan hade tre ljus i den kamerunska flaggans färger och alla gästerna stämde in i Happy Birthday. Andra versen som jag inte hört förut löd ”How old are you now?”. Därefter körde vi lite disco från min dator med internationellt kända svenska låtar, men jag saknade Spotify.
Normalt skulle elen ha stängts av kl 21, men till det facila priset av 12000 CFA (200 kr) kunde vi ha el fram till kl 23.
Fredag den 18 mars. Igår kom Leonie tillsammans med kusinen Vincent som chaufför. De hade startat kl 4 på morgonen från Yaoundé och anlände vid 14-tiden. De är ungefär lika lång tid som det tar att flyga från Yaoundé till Köpenhamn. Trevligt att äntligen få träffa Leonie efter tre veckors arbete här och få en liten paus.
Leonie har ju fullt upp med föreläsningar vid universitetet i Yaoundé, men nu ska hon pröva om det går att föreläsa via Skype på måndag.
Just nu är det fullt upp med dekorationer för att fira min födelsedag två veckor för sent. Leonie har haft med sig snygga gardiner, en matta, ballonger och annat pynt. Inte minst olika doftkulor för att få bort lite av den ukna doften som finns kvar i huset sedan det stått tomt. En fördel är också att Leonie sätter folk i arbete med att rensa trädgården, jaga möss och skrämma bort mygg. Jag överlåter till henne att förhandla om priset för trädgårdsarbetet.
I eftermiddag är det dags att sätta i gång med matlagningen inför kvällens fest. Kött finns bara att tillgå på fredagen då en ko slaktas och måste beställas i förväg. Maten kommer att bli kyckling, fisk, köttbullar, jams, ris, friterade bullar av banan och majs, grön spenat med torkad fisk och räkor och popcorn.
Torsdag den 17 mars. Idag var en hostdag. På förmiddagen hade jag tio patienter som sökte för att de hostat i minst en månad. Patienterna söker naturligtvis för att de är oroliga att det har fått tuberkulos. Vi lyssnar på lungorna och oftast hör man biljud någonstans. Ibland bubblar det verkligen i lungorna. Vi kollar sänkan, vita blodkroppar och syrafasta stavar i upphostningar. Jag har varit ute på labb och kollat efter de syrafasta stavarna som är små röda stavar mot den blå slembakgrunden. Vi har också möjlighet att göra en lungröntgen, men kvaliteten kunde varit betydligt bättre, så det är svårt att bedöma dessa bilder.
Alla patienter lyckas inte producera upphostningar, men det var i alla fall två som hade syrafasta stavar och därmed tuberkulos. Det är dock bara 65 % som har syrafasta stavar. Problemet är att vaska fram vilka av dem som inte har syrafasta stavar som ändå har sjukdomen. Oftast väntar vi nog lite för länge med att sätta in behandling…
När det gäller behandlingen kör man helt enkelt efter WHOs rekommendationer. Först två månaders intensivbehandling med fyra läkemedel som förkortas RHEZ. Denna behandling sker här inneliggande på det gamla leprasjukhuset. Efter dessa två månader har patienterna ofta blivit betydligt bättre och ska sedan fortsätta med två läkemedel RH i fyra månader i hemmet med läkarkontroller en gång i månaden. Jag såg två patienter idag som var färdiga med intensivfasen av behandlingen och kunde skrivas ut från sjukhuset och jag skickade ner två nya patienter, så det gick jämt ut.
Onsdag den 16 mars. Om röntgen är ett dystert kapitel, så är det mer glädjande att det finns två stycken ultraljudsapparater som fungerar. En apparat används mest av dr Claudia för gynekologiska ultraljud, och den andra för undersökningar i största allmänhet.
På förmiddagen kommer ett antal kvinnor för ”belly worry me”. När försöker fördjupa sjukhistorien så har många låga buksmärtor och flytningar sedan en längre tid. Andra är bekymrade för att det var lång tid sedan de fick en ”peckin” som barn kallas här. Jag beställer sedan sänka, vita blodkroppar, urinprov, vaginalprov och graviditetstest beroende på symtomatologi. Sedan får de vänta till eftermiddagen då dr Claudia har sin mottagning med ultraljudsundersökning.
Tyvärr förekommer mycket könssjukdomar, såsom gonorré, syfilis och hiv. Många går för länge med sina besvär, så att även om de får rätt behandling så kommer de få svårt att få barn igen.
Vissa dagar är det mödravårdscentral eller antenatal clinic som det heter här. Då informerar och undersöker barnmorskan mammorna på förmiddagen och så får de gå på ultraljud på eftermiddagen.
Annat som vi har sett på ultraljud är leverabscess förorsakad av amöba-infektion, men även nodulär levercancer hos en yngre man troligen på basen av en kronisk hepatit.
Tisdag den 15 mars. En patient som hostat i två månader kom och ville få kontrollerat en lungröntgen. Efter lunch kom han tillbaka med röntgenplåten ihoprullad. Dessvärre är inte röntgenbilderna av den kvaliteten som man skulle önska sig. Ibland är det konstiga skuggningar. Min bedömning av det hela var, att man nog inte hade ställt in avstånd och fokus rätt, och kanske använde fel stråldos.
I det här fallet kunde vi konstatera att det inte verkade vara någon pleuravätska på höger sida. Sedan var bilden mer och mer vitsuddig ju högre upp i lungorna man kom. Några säkra kaverner kunde inte ses.
Efter att jag och dr Katherine konstaterat att vi inte kunde säga något riktigt klokt om bilden, så kollade vi på labb-svaren. Det visade sig att patienten hade syrafasta stavar i upphostningen från lungan, så diagnosen lungtuberkulos blev bekräftad i alla fall.
Häromdagen gick dr Wungij och jag och såg hur det gick till när man röntgade. Det visade sig att man använde en gammal C-båge, och att patienten fick själv hålla röntgenplåten. Man har en betydligt nyare röntgenapparat, men den har man aldrig fått igång. Det fattades någon transformator, och tekniker från Yaoundé har varit på plats i flera omgångar utan att lyckas. Sist tog de med sig någon del som skulle bytas, men den har aldrig kommit tillbaka…
Måndag den 14 mars. Innan mottagningsarbetet tar sin början, går vi rond på sjukhuset. Oftast deltar jag i ronden på medicin- och kirurgiavdelningen. Det är tre salar vardera med åtta sängplatser i varje sal. Det är som tur är inte fullbelagt. Män och kvinnor ligger i salar för sig, men eftersom alla patienter måste ha någon som sköter om dem, är det många människor i salarna som blir utkörda när det är dags för rond.
Dokumentationen när patienten är inlagd sköts på en kombinerad temp-kurva och medicinlista. På baksidan skrivs enstaka sjuksköterske-anteckningar och resultat av lab-prover. Vid utskrivning skriver doktorn bara utskrivningsdatumet på temp-kurvan. Ev uppföljning skrivs på patienten öppenvårdskort, som patienten själv har hand om.
De flesta fall vi sköter om är vanliga fall här, och innebär inga svårigheter. Enstaka fall begriper vi oss inte på. Då händer det att vi funderar tillsammans: gynekolog Claudia Bender, narkosläkare Daniel Bender, kirurg dr Wungij från Tanzania, nyexaminerade dr Gaëlle från Kamerun och likaledes nyfärdiga dr Katherine från Tyskland och jag. Dessvärre händer det ibland att vi kommer till olika förklaringar, där ingen egentligen känns särskilt tillfredsställande. Då kan det hända att patienten eller anhöriga vill att patientens ska skrivas ut för att man ska kontakta traditionell doktor i stället…
På bilden undersöker dr Katherine en nyfödd baby före hemgång under övervakning av dr Claudia. De rondar på förlossnings- och barnavdelningen.
Söndag den 13 mars. Morgonstund har guld i mun. Den bästa tiden på dagen är egentligen första timmen efter soluppgången. Värmen har då inte hunnit bli alltför tryckande. Jag äter frukost på uteplatsen i österläge. Några solstrålar brukar tränga igenom. Annars bildas ofta ett slags soldis på dagarna. Samtidigt passar knotten på att sig en frukost. Jag ser aldrig dem, men får en antal kliande utslag.
Det här med träning är svårt i detta klimat. När jag är färdig med dagens arbete, ofta vid fyra-tiden, så är hettan så tryckande att det är skönast att hålla sig inomhus. Det blir inte svalare förrän mörkret lägger sig.
Innan jag åkte passade jag på att göra ett maratonpass på Friskis – medelpass, boxpass, bergsspinning och cirkelfyspass i kombination med skidåkning – trestugespåret, men det känns länge sedan nu, och jag känner att jag börjar stelna till. En möjlighet att få lite motion skulle vara att stiga upp vid soluppgången vid sex-tiden, och ta en halvtimmes promenad eller så. Jag tror jag ska försöka mig på det i morgon…
Lördag den 12 mars. Det var en mycket lugn lördagsmottagning idag. Jag hade knappt tio patienter på förmiddagen och ingen var särskilt sjuk, inte ens pojken som hade skyhög malariaparasitnivå i blodet.
Istället besökte jag labbet och fördjupade mig i hiv-provtagningen. Att det här med hiv är ett känsligt kapitel visas inte minst av att vi inte skriver hiv-test på patientkorten utan 5 mls. Det ska uttydas 5 ml beroende på att 5 ml blod används vid hiv-test. Screening-testet här kommer från Abbott och heter Determine. Är detta negativt skriver man 1-0 som provsvar. Om det dock är positivt går man vidare med ett test från Human som heter Hexagon. Detta test visar också om det rör sig om Hiv-1 eller Hiv-2-virus. När detta är positivt svarar man ut 2-1 och ringar in ettan eller tvåan beroende på vilken hiv-typ det är.
På de två veckor jag nu har jobbat har jag säkert funnit fem nya hiv-fall, unga som gamla. Alla utom en har samtidigt haft tuberkulos, dvs redan aids stadium 3. En hittades vid testning för gonorré pga flytningar. Alla tar det hårt att få beskedet. Även om behandlingen är gratis, så kostar blodproverna pengar. Man kan inte här mäta CD4-nivån för att bestämma om det är dags för behandling. Istället gör man ett blodstatus med diff och tittar på totalnivån lymfocyter. Om antalet lymfocyter går under 1,2 påbörjas behandling. Smittspårning är inte gratis och eftersom det inte är coco-säsong, så är det brist på pengar vilket fördröjer processen.
Fredag den 11 mars. Idag skulle vi byta parabolantenn till internetuppkopplingen via sattelit. Tanken är att man ska använda en parabolantenn närmare sjukhuset och kunna få internet via Wifi både på sjukhuset och i bostäderna. Det skulle vara mycket praktiskt eftersom vi inte inser hur internetberoende vi är i Sverige i dag. Häromdagen kom det t ex in en patient som hade tagit en överdos epilepsimedicin (Tegretol). Det skulle vara rätt bekvämt att kolla i FASS vad man skriver om det.
Naturligtvis är ingenting så lätt som man skulle kunna tro. När jag gick förbi sent på eftermiddagen diskuterade den schweiziske teknikern med de kamerunska teknikerna om vilken riktning som antennen skulle ha. Även om den schweiziske teknikern lät väldigt övertygad är jag inte säker på att han hade rätt…
När jag skriver detta verkar det som om man har flyttat tillbaka utrustningen till den gamla platsen, vid det gamla garaget.
Torsdag den 10 mars. Det finns ljus och mörker här, och då tänker jag på annat än de heta dagarna och det becksvarta nattmörkret.
När en patient blir inlagd för behandling på sjukhuset, så förväntas man betala minst 10000 CFA (dvs minst 160 kr) vilket är en stor summa här. Det gäller även svårt sjuka barn med malaria eller meningit att pengar ska fram för att behandling ska inledas. Man måste också kunna betala läkemedel. Vi hade en patient idag som hade fått någon dags intravenös antibiotikabehandling, men som sedan varit utan ett par dagar därför at hon inte har fått fram nya pengar. I det perspektivet känns det skönt att barnsjukvården i Sverige är fri.
Det finns dock ljus också. I går träffade jag mr Beckly Ayuk Bisong, som tillsammans med sin hustru bedriver ett barnhem för föräldralösa barn och en skola för fattiga skolbarn. Man använder lokaler som blev över när leprasjukhusets verksamhet minskade pga färre leprasjuka. Man har en fond som man kallar för Rechafond. Å sidan har man det svårt med finansieringen av lärarlönerna, men å andra sidan tycker jag att mr Beckly har kloka tankar. Han vill göra investering i en grisfarm och i en coco-plantage för att göra barnhemmet och skolan självförsörjande. Jag tror att det är lättare att samla in pengar för en tillfällig investering än att hoppas på pengar utifrån under många år.
Onsdag den 9 mars. Under en liten paus, hann jag med att besöka laboratoriet. Labbet är fn välbemannat eftersom man har fyra studenter. Samtidigt beställer vi doktorer nog ganska mycket prover så att det har att göra. I viss utsträckning är det samma prover som vi tar i Växjö, men man analyserar mer manuellt.
I blodprov-väg kan man kolla Hb och glukos med små mätare. Man har klassiska sänke-rör. Vita blodkroppar räknas manuellt, men beställer man en diff kör dem det i en Coulter-counter. Man har också en typ av Hiv-test och syfilis-test.
När det gäller urinprov kan man kolla en multisticka och titta på sediment. I prov från urinrör finner man ofta sk kocker (bakterier). I avföringsprov letar man efter av olika typer av maskägg. I går fick jag ett provsvar där det stod TT ova. Det skulle uttydas Trichuris trichuria-ägg, dvs piskmaskägg. Det var en liten halvårspojke som hade en anemi med en Hb under 60.
Andra specialtester är att man letar efter microfilaria i blod (elefantiasis) och i skin (flodblindhet – onchocerciasis).
Tisdag den 8 mars. Internationella kvinnodagen har mycket större betydelse här än hemma. I förra veckan kom fem-sex kvinnor och ”klippte gräset” med machete utanför mitt hus, och jag förväntades betala en lämplig summa. Dagen efter kom en ”special invitation” till ett evenemang på kvinnodagen.
Officiellt är internationella kvinnodagen ingen helgdag, men alla arbetsgivare förväntas att låta alla kvinnor vara lediga denna dag, så att de kan paradera. Sjukhuset var öppet som vanligt, men det var som en lördag i anstormning. Dagen till ära tillverkas ett särskilt tyg, som många kvinnor syr upp klänningar av.
På dagen, när jag jobbade, hade man ett evenemang med uppträdande på skolgården. Olika grupper dansade och sjöng. En grupp som fick applåder var den positiva gruppen som bestod av hiv-positiva. Hiv har varit och är ganska tabu, men det börjar att bli lite öppnare.
På kvällen var det då dags för det evenemang som jag var inbjuden till. Det visade sig vara en soaré med ytterligare insamling av pengar, prisutdelning till duktiga kvinnor och sedan middag som bestod av bushmeat, kokbananer och stuvade gröna blad. Efter chop-chop och drink-drink var det dags för dans.……
Måndag den 7 mars. Så har ytterligare ett år gått. Tack för alla gratulationer.
Efter en veckas inskolning är det nu dags att var jour. Det innebär att jag är kallas in om man behöver läkarbedömning under kvällar och nätter denna vecka inklusive helgen. Enkla fall tar sjuksköterskorna hand om eller får vänta till morgondagen. Sjukhuset har ett dormatorium – ett patienthotell dock ytterst spartanskt – för långväga patienter som inte behöver vara inlagda.
Annars är strukturen detsamma som på våra akutmottagningar. Allt som inte är uppenbart enkla behandlingsbara sjukdomar läggs in för observation, så får man lösa problemen nästa dag. Det som skiljer är att labbet är stängt efter kl 14, så man får sätta in behandling på kliniska grunder och ta proverna nästa dag.
Så här långt har jag tittat på tre fall, som inte varit alltför komplicerade. Skulle det dyka upp något kirurgiskt eller gynekologiskt har jag bakjour att ta till. Operera ska jag slippa…
Söndag den 6 mars. Gudstjänst hålls på förmiddagen i lilla presbyterianska sjukhuskyrkan. Gudtjänsten pågår mellan kl 9 och 10.30, men det flesta gudstjänstbesökarna kommer inte förrän efter 9.30. Tre präster officerar varav den yngsta är en kvinna som klappar takten och gungar med i psalmerna.
Mina intryck efter en veckas arbete är ganska blandade. Å ena sidan fungerar verksamheten ganska bra. Det finns ett bra laboratorium, som klarar av att göra en förvånande mängd analyser, även om vissa viktiga analyser saknas. Vi hinner med patienterna utan att stressa på för mycket.
Å andra sidan borde vi ha många fler kontrollpatienter än vad vi har med tanke på att mediciner oftast inte skrivs för mer en månad i taget av kostnadsskäl. Under veckan har jag haft ett par patienter med diabetes som har haft >33 i blodsocker därför att medicinerna (och pengarna) tagit slut. Det är också så att vi har ju rad patienter som kommer med symtom på tuberkulos. Ungefär hälften av dem visar sig vara hiv-positiva. Det är så dags att upptäcka hiv, när man redan har aids.
Jag talade med detta med den ansvarige för primary health care. Han höll med om att det var ett problem, men man hade fullt upp med att hinna med preventionsprogrammet för barn. Man var underbemannade och vägarna är i uruselt skick.
Lördag den 5 mars. Jag hade önskat att jag skulle få citronelle-te. Det visar sig att det gräs som i franska delen kallas för citronelle här går under benämningen fevergrass.
Lördag är marknadsdag i Manyemen. Det är ingen stor marknad, men det finns ändå ett trettiotal försäljare av allehanda ting. Jag hade nog förväntat mig mer frukt och grönsaker än vad som finns. Exempel på vad som säljs är kasawa, jams, kokbananer, tomater, gröna blad, purjolök, selleri, bönor, paprika, peppar, och i fruktväg banan, ananas. En del av grönsakerna är rätt så kantstötta och skulle inte gå att sälja i Sverige.
Proteinhaltiga födoämnen är det inte så mycket av. Man säljer en slag torkade, rökta fiskar som är rullade i ringar. I en kyllåda fanns det färsk atlantfisk att få. I köttväg är det bushmeat som gäller. Det är apor, krokodil och något man kallar fotambou, som jag inte har kunnat lista ut vad det är. Köttet från dessa vilda djur röker man för att det ska hålla.
Det mesta som säljs på marknaden kostar mellan 100 och 600 CFA, dvs mellan 1 och 10 kr, så jag kunde köpa en kasse full med fisk och grönsaker för mindre än 50 kr.
Fredag den 4 mars. Under veckan som gått har vi haft flera malariafall varje dag. Vi kollar malariaprov på nästan alla som kommer med feber, och provet är ofta positivt. Man räknar antalet trofocyter och finns det bara ett fåtal, så räknar man det som normalt, eftersom malaria är endemiskt här.
Standardbehandlingen är Coartem som är ett kombinationspreparat med den kinesiska malörten artemisimin och lumefantrin. Artemisimin-preparaten är de som ger snabbast sänkning av antalet parasiter i blodet. Kombinationsbehandlingen används för att minska risken för uppkomst av resistens, vilket man ännu inte har sett i Afrika. Behandlingen är enkel – 4 tabletter morgon och kväll i tre dagar.
Differentialdiagnosen för svårt sjuka barn är annars meningit. Denna vecka har vi haft åtminstone två fall. Dels en två-åring där det nog var en serös meningit och dels en sju-åring som hade en meningokock-meningit. I dessa fall helgarderar man och ger behandling både mot meningit och malaria, och man har sällan möjlighet att ställa en säkrare diagnos, vilket vi dock valde att göra i dessa fall.
Torsdag den 3 mars. Så var det dags för välkomstfest. Det har kommit två tekniker från Schweiz som ska se över tekniken både i stort och smått. Dr Kohlmeyer som arbetade här under tre år var på tillfälligt besök. Vi var inbjudna till kl 19, så festen började strax efter kl 20 med långa välkomsttal. Det var både vi européer och den inhemska staben som var på plats. Därefter bjöds vi på afrikansk mat: bushmeat (dvs kött från vilda djur av olika slag), stuvade gröna blad, start tomatsås, starkt kryddad fisk och naturligtvis kokta kokbananer. Till detta serverades öl och läsk. Efter middagen skulle vi utländska gäster hålla var sitt tacktal, varefter festen övergick i en sångstund.
Onsdag den 2 mars. Igår kväll när jag skulle lägga mig, så flög en fladdermus runt myggnätet i mitt sovrumstak. Den blev väl rädd när jag tände ljuset för när jag skulle jaga ut den var den redan borta. Efter en något orolig sömn, upptäckte jag på morgonen att det stack ut torra löv från ett överskåp i hallen.
Jag bad därför min städerska att göra rent skåpet. När jag kom på lunch hade hon inte gjort, därför att när man städade huset inför min inflyttning hade man hittat en lång orm i skåpet intill. Hon kallade dock till en man utifrån som med en machete i högsta hugg öppnade skåpet. Det var fullt med löv men ingen orm. Istället har mössen flyttat in sedan ormen försvann.
Så är det i hus som inte har varit bebodda på länge förklarar man för mig här. Djungel tar tillbaka sin rätt.……
Tisdagen den 1 mars. Idag har jag och dr Gaëlle delat på en mottagning. Dr Gaëlle har precis lämnat läkarutbildningen, och inte så förtjust över att ha blivit placerad Manyemen. Man kan säga att det här blir en slags AT-tjänst för henne.
Arbetsdagen är mellan kl 8.30 och tills sista patienten är klar. Oftast vid 16-tiden. Patienterna förväntas anmäla sig före kl 10. Alla prover ska vara beställda före kl 14.
Vi blev ett rätt så bra team. Dr Gaëlle kunde lättare tala med patienterna än jag och hon visste också hur journalkorten skulle fyllas i. Jag fick stå för kunskapen om vanliga icke-tropiska sjukdomar samt för undersökningsteknik.
Patienterna talar en slags Pidgin-engelska. Chop well betyder äter bra. Potch betyder avföring, wata wata om den är vattentunn. How you feel, Ho fo yo – hur mår du osv. Det tar väl några dagar till innan jag lär mig riktigt.
Måndag den 28 februari. Första dagen på jobbet börjar med en morgonbön i ordets verkliga betydelse. Därefter hälsas vi välkomna av sjukhuschefen dr Peter Chunke. Direkt efteråt är det ett personalmöte, där dr Chunke berättar att det ålderstillägg som funnits i många år nu ska dras in enligt beslut på högre ort.
Första timmen ägnas sedan åt morgonrond på sjukhusets medicin- och kirurgiavdelning. Många av patienterna har hiv eller tuberkulos, och har fått allvarliga infektioner som måste behandlas inneliggande. Även en ung patient med glomerulonefrit, som svarat bra på kortison och vätskedrivande. Några patienter med hjärtinfarkter eller höftledsfrakturer syns inte till. I sista salen som är ett privat rum finns den första diabetespatienten som är en typisk typ 2-patient.
Resten av dagen ägnas sedan åt att följa med Daniel Bender på mottagningen. Ett arbete som liknar vårt arbete på Jourläkarcentralen. Patienterna kommer rätt så osorterat. De klassiska sjukdomarna här kommer i tät följd: litet barn med malaria, patient med misstänkt aids resp misstänkt tuberkulos. Dessemellan kommer patienter med ospecifika symtom och sådana som jag lika gärna kunde haft i Sverige som revbensfraktur eller mellanhandsfraktur.
Söndag den 27 februari. Tillsammans med Claudia Bender ägnar vi förmiddagen att vandra runt på sjukhusområdet som är mycket stort. Från början hade varit ett leprasjukhus på 50-talet. Sedan byggdes själva sjukhuset som har några avdelningar – medicin, kirurgi, pediatrik och mödravård. Runt om finns kanske 30 personalbyggnader. Under sjukhuset storhetstid fanns 250 anställda.
Jag har blivit inhyst i ett litet hus med ett stort vardagsrum, två små sovrum och kök. Huset är ganska spartanskt men har toalett och dusch, men vatten finns bara när det finns elektricitet. Elen är på när man arbetar på sjukhuset dagtid, samt på kvällarna mellan 17.30 och 21.00.
Värmen är tryckande och släpper inte på natten. Utanför sovrumsfönstret börjar djungeln, så det känns nästan som att sova i tält. På kvällarna hörs gräshopporna spela. Nätterna igenom och i synnerhet på morgnarna hörs ett otal olika fåglar sjunga.
Lördag den 26 februari. Efter att ha övernattat hos en släkting i Douala, var det dags att åka till Manyemen. Vägen ut ur Douala som för ett par år sedan var fem kilometer grushål är nu en bra asfaltsväg, så det går snabbt att tas sig ur staden. Vägen mot Limbe är rak och fin och håller hög kvalitet. Vi viker av mot Buea och fortsätter till Kumba. Där gör vi den sista provianteringen på den lokala marknaden – köper grönsaker, kryddor, lite fläskkött och lite fisk. I Kumba frågar vi efter vägen till Manyemen eftersom det inte finns några vägskyltar. Någon av pojkarna skrattar och säger att det tar minst 4-5 timmar att åka dit. Sedan ger vi oss ut på eländets väg. De första 50 km är grusväg med många hål omväxlande med vassa stenar som ligger bara. Det är besvärligt att kryssa sig fram. Trots att regntiden inte ännu har börjat på allvar är vägen här och där vattenfylld, så det är svårt att veta var det är bäst att köra. Det bästa är att följa de färskade hjulspåren. Plötsligt uppenbarar sig en imponerande viadukt som slingrar sig genom djungeln. Några km senare övergår plötsligt vägen att bli en dålig asfaltsväg av imponerande bredd. Efter 2,5 timmes resa på skakig väg kommer vi till sist fram till vårt mål Manyemen.
Fredag den 25 februari. Då var det dags att påbörja resan till Manyemen. Eftersom det är en lång resa har vi delat upp den på två dagar vilket visade sig klokt. Vägen Yaoundé-Douala är känd för att vara en av de farligaste i världen. Dagen före hade en buss krockat med en timmerbil med 30 döda som följd. Timmerbilarna har ofta bara tre tjocka stockar på flaket, och den översta hade glidit in i bussen. Vägen är farlig för att en ringlar sig fram och det finns nästa inga möjligheter att köra om. Sedan förra året hade dock gjorts förbättringar på flera ställen med särskilda mötesfria omkörningsfiler i uppförsbackarna. Resan på 240 km tog ungefär fyra timmar.
Vi kom till Douala efter mörkrets inbrott, och då möts man av en skur av getingar, så att det är svårt att ta sig fram. Dessa getingar blir fler och fler ju närmare city man kommer. Getingarna är alla motorcyklar som kör på insidan, på utsidan, på tvären framför bilen men även mot färdriktningen. Det är sådant som gör att jag inte vill köra bil själv i Kamerun.
Onsdag den 23 februari. Idag har jag på förmiddagen lyssnat på ett seminarium i folkhälsa med fokus på hur man kan kontrollera infektionssjukdomar. Min sambo Leonie håller en kurs på ett antal föreläsningar för fem nyblivna läkare som ska specialisera sig på folkhälsa.
Det var ett diskussionslyset gäng – tre tjejer och två killar. Vi diskuterade varför det var svårt för vaccinationsprogram att slå igenom. Som argument för att låta bli att vaccinera sig nämndes att man trodde vaccinet var dåligt för att det var gratis, att det var besvärligt att ta sig till sjukhuset eller att man i vissa provinser var motarbetade av lokala stamtraditioner. Myggnät var inte populärt i norr för man tyckte att det blev för varmt.
De olika sjukvårdsinrättningarna skulle också skriva månadsrapporter om vilka sjukdomar som förekom. Dessa måste dock vara tämligen ofullständiga, därför att vid ett av de större sjukhusen fördes ingen statistik vid de enskilda besöken, vid privata mottagningar var det inte så populärt att redovisa vad man gjorde, vid offentliga enheter kunde det finnas en tendens att överdriva diagnoser för att få mer pengar. Jag tycker att det känns som samma frågeställningar som är vanliga i Sverige.
Tisdag den 22 februari. Bilden visar hur det ser ut i centrum av Yaoundé. Det är mycket folk på gatorna. Alla gula bilar är taxibilar. Nästan alla dessa taxibilar är urgamla Toyota-bilar från Europa. Utöver taxichauffören kan dessa bilar ta sex passagerare. Två där fram och fyra där bak. Så länge bilen inte är full tar taxichauffören upp nya passagerare som ska på ungefär samma håll.
Måndag den 21 februari. Här i Yaoundé, Kameruns huvudstad, är vädret ganska behagligt. På morgonen hörs fåglar kvittra som en svensk försommardag, sedan blir det lite mer tryckande värme på förmiddagen, för att följas av en eftermiddagsbris innan det är dags för en eftermiddagsskur.
Eftersom jag har lite tid över ägnar jag den att läsa in mig på det jag ska möta nästa vecka.
Söndag den 20 februari. Så var det dags att resa. Naturligtvis fick jag extra material från Värnamo lasarett att ta med, så plötsligt hade jag 5 kg för mycket packning. Det tog längre tid att gå igenom vad jag inte skulle ta med mig än vad det hade tagit att packa tidigare.
Frånsett en timmes försening i Zürich gick resan bra. På kvällen landade jag i den mörka afrikanska natten, där den tryckande värmen slog emot mig närmare 40 grader varmare än de -10 grader som jag hade lämnade på morgonen.
Torsdag den 17 februari. Under mars månad kommer jag att ha förmånen att få tjänstgöra vid ett litet sjukhus i Manyemen ute på landet i Kamerun. Resan genomförs med stöd av Skandinaviska läkarbanken/Erikshjälpen.Riktigt vad jag väntar mig vet jag inte. Sista 80 km norrut från Kumba kommer att vara en grusväg som tar två timmar att köra. Mobiltäckningen är dålig, men det finns tillgång till internet när det finns elektricitet. Min förhoppning är därför att jag ska kunna skriva små berättelser om öden och äventyr som möter mig.The capital YaoundéSöndagen den 20 februari bär det iväg till Kamerun, där jag ska spendera de första dagarna i huvudstaden Yaoundé och acklimatisera mig. Sedan ska jag åka den långa vägen till Manyemen.Olof Cronberg
Originally published February 17, 2011 by admin.
27 COMMENTS
Torbjörn Eriksson February 19, 2011
Hej Olof! Trevligt att träffas idag och prata lite om Kamerun och Manyemen – jag ska med intresse följa ditt bloggande! / Mvh, Torbjörn
gun o Magnus February 23, 2011
hej Olof!
Vad intressalnt det ska bli att följa din blogg. Jag har ju vissa Afrikaerfarenheter och kommer spänt att jämföra mina egna upplevelser med dina. /Hälsar GoM
Charlotte February 28, 2011
Hej Olof Sicket äventyr du har påbörjat men om jag känner dig rätt så har du längtat efter att få göra något i den här stilen.Ser framemot att läsa din blogg.Hälsningar o hälsa Leonie
L8
Mariana March 2, 2011
Hej Olof!
Följer din resa med stort intresse. Vilket äventyr!
Blev lite orolig över ormen i garderoben….
Hoppas du saknar oss, vi saknar i alla fall dig!Var rädd om dig./ Hälsn. Mariana
Iréne Widén March 2, 2011
Tack Olof, jättekul!!! Kunde varit Ecuador dock utan pidguin-engelskan. Hälsa Leonie!
Iréne
Torbjörn Eriksson March 4, 2011
Det här är jätte intressant tycker jag att läsa något from Manyemen varje dag det är bra. Hälsa gärna Benders från mig Evanjeline och det tycker att du få hälsa Leonie med.
Ole Kamp March 5, 2011
Spännande dagar! Du har nytta av kursen tropikmedicin! Vi följer din berättelse med stora ögon!
Hälsar Metta och Ole
Gertrud Cronberg March 7, 2011
Hej Olle!
Vi, i Tygelsjö, gratulerar så mycket på födelsedagen och hoppas du blir uppvaktad där ute i djungeln. Det är roligt att läsa din dagbok från djungelsjukhuset. Här har vi haft sol i tre dagar och temperaturen smyger upp till 5+ på dagen, men fortfarande har vi nattfrost. Så våren låter vänta på sig här. Alla mår bra. Vi har tingat snickaren för Ljunghusen. Han skall börja i april. Så det blir fint till sommaren. Kram från mamma och pappa.
Ulla Gustafsson March 7, 2011
Hej!
Spännande att läsa din blogg, eftersom den ger oss möjlighet att förstå vardagen för våra vänner Claudia och Daniel. Hälsa hela familjen Bender och lycka till med din djungelvistelse.
Ulla och Per
Elisabeth Thorsell March 7, 2011
Hej Olof, vad spännande att läsa din blog från ett mycket annorlunda hörn i världen. Hoppas att allt ska gå bra för dig och att du kan hjälpa många.Här hemma kan man möjligen ana våren, så det är ju exotiskt att läsa om värmen. På beskrivningen verkar maten vara ungefär lika som vårt barnbarn Isabella berättat om från Kenya.Ha det gott!
Marianne Falkenströmer March 7, 2011
Hej Olof
Det verkar som om mina rader försvann. Vill bara säga Grattis och hoppas du har det bra där du ärMarianne
Peter C March 8, 2011
Fantastiskt spännande detta. Kul att kunna följa (fast själv hade jag nog åkt hem redan vid ormen i skåpet :).
mahyt March 8, 2011
Hej Olof!Hur kan du bara klara dig utan CC…?Undran från IT på Vallgatan
Anna Karin S March 8, 2011
Lycka till i Kamerun Grattis i efterskott på födelsedagen.
admin March 10, 2011
Det är riktigt att Cambio Cosmic ännu inte finns i Kamerun. Här skriver man på små kort. Det blir en kort anamnes, några korta status rader, i bästa fall en diagnos och så en behandling. Läkemedel får sedan betalas i kassan innan de kan hämtas på apoteket…Det känns ganska ovant att skriva för hand och det slinker nog med ett svenskt ord här och där.
/Olof C
Helen March 11, 2011
Hej Olof!
Den elekroniska värld vi lever i möjliggör mycket! Läser med stort intresse det du just nu upplever.
Jag kan tänka mig att det är inte många som efterfrågar KBT, eller?
/Helen
Maritha Svensson March 12, 2011
Hej Olof!Vad spännande att läsa din blog. Ser framemot att läsa mer om dina “äventyr”.
/Maritha.
Elisabeth Leek March 13, 2011
Hej Olof Vi saknade dig i helgen på årsmötet. Att prata via mobil var inte lätt. Vi hörde dig knappt. Man förstår hur långt bort du är.
Grattis i efterhand och hör gärna av dig igen.Kramis från Trollet
Ge även en kram till Leonie från Trollet
Åsa Ossiansson March 14, 2011
Hej Olof
Detta med AIDS och att det inte ens i journalen går att skriva klartext vad det rör sig om är ju samma som “jeepdoktorerna” i Keneya beskrivit. Det går ju inte att bekämpa något som inte ens kan benämnas.
Något roligt-jag har öppnat ett av Dina brev-det var inte uppenbart reklam. Grattis till nytt diplom och utmärkelse fr D´r guiden! Det är inte bara i Camerun som patienterna uppskattar Dig. Ha det bra Åsa
Per-Henrik och Susanne March 17, 2011
Hej Olof!
Otroligt spännande läsning, ett äventyr. Vi följer detta med intresse. Stod i Smp att Twitter skulle stängas på ledningens uppmaning. rätt? Vi får hoppas att internet får vara öppet.
Hälsning
Per-Henrik och Susanne
Lena Johansson March 27, 2011
Hej Olof!Läser din blogg med stort intresse efter tips av Torbjörn Eriksson. Roligt att läsa att Värnamo sjukhus bidragit med utrustning (jobar där). Lycka till med din antibiotika-kamp. Hälsa Claudia och Daniel!Lena J
Erica Ericsson March 30, 2011
Hej Olof!
Har idag läst din blogg inte utan att man blir avundsjuk. Spännande och intressant läsning. Här råder viss oro om att du inte skall komma tillbaka (Mariana kom just in och frågade när du kommer , ja du ser….;-) men jag dementerar alla farhågor om att du skall stanna.. Vi saknar dig och alla på Dalbo hälsar till dig!! Lycka till i jobbet!!
Lotta Eriksson March 30, 2011
Fantastiskt intressant att följa din dagbok. Här hemma har vårens intåg gjort några tappra försök.
Hälsningar
Lotta
rigmor April 28, 2011
hej på dig
hamnade här när jag sökte på kasawamjöl, skulle vilja köpa det i Sverige,
Ska läsa det du varit me dom otroligt uppdarg och jobb du varit med om,
hälsar rigmor
Dr Gaelle May 1, 2011
salut olof très beau le site .Merci de nous faire ainsi connaitre à travers le monde.Du courage.
Lena A L August 15, 2011
Äntligen har även jag vaknat till….. en sådan fantastiskt intressant och vacker skildring i såväl ord som bild! Tack Olof för att Du tog Dig tid att nedteckna Dina upplevelser så vi andra fick ta del!!
kram
Lena A L
Mathias Ntoh June 14, 2013
thanks for writing, we the entire youths of Manyemen say thank you we wish to see you once more.