På allmän begäran skriver jag här en blogg från mina äventyr i Kamerun från mitten på november 2013 till mitten på februari 2014.
Redan inför mellanlandningen i Bryssel får jag solen i ögonen och inser att jag inte har sett solen på ett par veckor i Sverige. Trevligt att vara tillbaka i värmen. Solen är här ofta beslöjad i höga moln. Regnperioden är på upphällningen. Ett par nätter kom det störtskurar men nu har det varit tort några dagar. Det är behagligt att vakna till ljuset vid 6-tiden på morgonen och höra fåglarna kvittra.
Mycket är sig likt men har ändå förändrats. De gamla hålen i vägarna är reparerade, men i gengäld har det kommit nya hål på andra ställen. Vi åker i en 20 år gammal Mercedes, som stöter i marken då och då när man kör ner i ett hål eller över en kant. När bilen köptes var det nog ingen som tänkte på att sport-modellen är extra låg för att kunna köras snabbt på autobahn. Det går ju sällan så fort här i Yaoundé.
De otämjda lejonen
Den 17 november, dagen efter min ankomst, spelar Kamerun en avgörande play-off match mot Tunisien. Några dagar tidigare har det blivit 0-0 i Tunisien så läget är gott. Personalen på Léonies center har fixat biljetter till sig liksom till de svenska studenterna som bor på centret. Tre timmar före matchstart promenerar vi till stadium som bara ligger någon kilometer bort. Vi går ner från höjden där centret ligger. I dalgången ligger de fattiga husen som vi går emellan på en jordstig och så upp på den andra sidan till fina kvarter igen.
Vi är tidigt ute och vi får bra platser. Sedan vidtar en lång väntan innan matchen startar. Det jublas och visslas ganska bra så att det är svårt att prata. Arenan fylls efterhand på till sista plats och på utsatt tid startar matchen. Kamerun får ganska tidigt 1-0 och jublet når oanade höjder. I halvtid är det 2-0 vilket känns ganska betryggande. Efter paus får Tunisien snabbt 2-1 på en kontring och det blir alldeles tyst på arenan. Alla blir nervösa, för skulle Tunisien få 2-2 så är det de som går vidare.
Léonie och hennes släktingar har aldrig sett en fotbollsmatch på arean trots att de bara bor ett par hundra meter därifrån. De säger att det är farligt att vara där om Kamerun förlorar, för då kan publiken bli våldsam både mot spelarna men också mot andra i publiken.
Efter en kvart försvinner nervositeten när Kamerun gör 3-1 och när matchen väl slutar med 4-1, så är alla glada och jublar över att Kamerun är klara för VM i Brasilien.
Krökt rygg
Sitter i bilen en morgon och väntar på utanför en bank. Jag ser en yngre man med kryckkäpp komma gåendes som svänger sitt vänstra ben så att man kan förstå att det är förlamat. Vad som orsakat förlamningen hos denne man kan man bara gissa. Därefter kommer en annan man gåendes uppför trappan till banken. Han har två kryckkäppar. Jag ser att hans högra ben är mycket kortare och att han får sträcka fotleden för att tårna ska doppa i marken. Kan det möjligen vara en gammal felläkt fraktur?
Sedan kommer en ung kvinna gåendes framåtböjd. För varje steg hon tar med vänster ben får hon böja sig lite extra för att med händerna hålla emot på höger knä för att det högra benet inte ska vika sig. Det ser lite besvärligt ut, men så får hon se en bekant. Hon sträcker sig i sin fulla längd och spricker upp i ett leende. Ståendes på sitt friska ben skulle man inte kunna ana att hon har något handikapp.
Som ni förstår är den här typen av handikapp vanliga, så de väcker inget uppseende. Ofta blir jag förvånad över vigheten hos dessa människor. Det känns dock lite trist att det inte går att hjälpa dem mer. Med något lämpligt stöd (ortos) för det svaga högra benet skulle hon säkert kunna ta sig runt rätt så bra, utan att böja ryggen.
Daglig träning på Dapi Welfare
Léonie driver ett center för hälsa och välbefinnande som heter Dapi Welfare. Där kan man träna dagligen morgnar och kvällar, och man kan få kostrådgivning, stöd för personlig utveckling. Det finns ett gym med numera ganska många maskiner, och man kan även få en personlig tränare. Det finns aktiviteter för barn, diskussionsgrupper för tonåringar och även ett kvinnoforum.
Jag försöker att delta i gympan på kvällarna. En hel del känns igen från Friskis & Svettis hemma i Växjö, men annat är lite annorlunda. Brian håller ett pass där vi i princip hoppar non-stop i en halvtimme. Det är imponerande hur han kan variera hoppandet. Sedan rullar vi ut mattorna och jag tror att det ska bli avslappning, men istället följer ett antal magövningar som känns ordentligt.
En annan kväll har Sofia som är från Växjö lovat att visa tabata. Även om hon inte leder gympa i vanliga fall, så blir det så bra att den kamerunske tränaren tycker det är mycket bra och önskar få en kopia på musiken för att kunna upprepa träningen själv.
Igår hade en italiensk-belgisk tjej erbjudit sig att ha ett zumba-pass. Det var full fart och vi försökte alla hänga med i de olika rörelserna. Hon var imponerad att vi var tre herrar på plats. Det hade aldrig hänt förr. Planen är att hon ska komma och fortsätta gympa på fredagskvällar.
Snöoväder à la Kamerun
När vi skulle åka hem i går bröt det stora ovädret lös. Vi hann in i bilen innan himlen öppnade sig. I mörkret var det som om någon sprutade vatten snett uppifrån på vindrutan, och som vindrutetorkarna hade svårt att torka bort. Vi kör försiktigt framåt. Det är svårt att se hålen i vägen och svarta skuggor springer förbi. Vi kommer ut på en lite större gata. Även där kryper taxibilarna fram. De gula taxibilarna är 20-30 år gamla Toyotor och det är väl sällan som vindrutetorkarna är välfungerande. Vi försöker följa i spåren efter en bil för att minska risken för att köra i något hål eller på någon person. Vattnet har inte hunnit rinna undan på vägen utan det sprutar åt sidorna och jag är rädd för att vi dränkte personer i vägkanten med vatten. Vid den stora rondellen kör alla bilar försiktigt och visar hänsyn. Det är uppenbart att alla är rädda om sina bilar i skyfallet, och jag tänker att hade det varit 35 grader kallare, så hade det varit som ett snöoväder i Sverige.
Väl framme vid vårt hus får jag äran att gå ut i hällregnet och trycka på klockan för att man ska öppna porten. Ingen reagerar. Jag trycker flera gånger och blir allt blötare. Jag kikar in och ser att det är beckmörkt i huset. Är ingen hemma? I bilen ringer Léonie till sin syster. Jo, de är hemma men strömmen har gått… Genomblöt kommer jag in i huset.
På välgörenhetstur med dr Bwelle
Det är tre på natten. Jag blir upphämtad en knapp timme senare än utlovat. Bussen med 30 sittplatser är en Toyota Coaster som är vanlig här. Eftersom jag också pratar engelska blir jag placerad vid amerikanska Dawn. Jag får en applåd eftersom det är min första tur. Kamerunska schlagers flödar ur högtalarna och alla sjunger med i refrängerna. Dr Bwelle står i dörrhålet och dansar.
Dawn är en svenskamerikanska som arbetar som lågstadielärare på den amerikanska skolan i Douala. Hon träffade dr Bwelle för fyra år sedan, och brukar följa med så ofta hon kan. Hon pratar ingen franska men brukar hjälpa till att dela ut läkemedel. I bussen finns också ett par kirurger, två narkosläkare, operationssköterskor, vanliga sjuksköterskor och en koordinator som ska se till att allt flyter. Det finns också fyra fransmän – en underläkare och hans tre vänner.
Dr Georges Bwelle är en kirurg i 40-årsåldern. Han har sedan han blev färdig läkare ägnat sig åt välgörenhetsarbete på helgerna. Det är en tur åtminstone varannan vecka någonstans i landet. Hans arbete har uppmärksammats utanför landets gränser. Det finns en stödorganisation i Frankrike. Han är också just hemkommen från USA, där han har varit på CNN Heroes-galan, där han fick pris som en av CNN:s tio främsta hjältar!
När vi lämnar Yaoundé, så mattas energin av och snart sover alla. Några timmar senare åker vi genom en uppvaknande landsbygd. Så snart det ljusnar finns det arbete att göra. Barn kommer gående med stora dunkar för att hämta vatten. Längre fram har skoluniformerna kommit på och ungdomarna går till skolan. Vid 8-tiden stannar vi vid ett hotell, där vi bjuds på frukost. Där möter vi också Samuel Nana Sinkam som är den lokale arrangören.
Det är fullt med folk samlade när vi en timme senare anländer till Bangou. Vi stannar framför ett stort halvfärdigt tvåvåningshus och våra chaufförer börjar snabbt lasta av utrustningen från bussens tak. Trois cent trente quatre, 334, hör jag i en högtalare, men jag ser bara ett hundratal personer. I ett större rum på andra våningen står tre undersökningsbritsar på rad. Linor hängs upp och operationsgröna skynken hängs upp och vips är rummet förvandlat till tre op-salar.
Jag har tillsammans med sjuksköterskan Angela tilldelats uppgiften att prata med patienterna före operationen. I väntan på att allt ska börja går jag runt i huset. I korridorerna är det fullt med människor som väntar. Det visar sig att det är ett stort lokalt evenemang som Fondation Sinkam Charles står för. Det finns ögonläkare, öronläkare, barnläkare, urolog, kardiolog, endokrinolog osv. Det är både äldre och yngre kolleger som hjälper till. Röntgenavdelningen består av en ultraljudsmaskin. På ett lab görs gratis tester av hiv, hepatit, blodsocker mm. Ett annat rum är apotek där man delar ut gratis medicin.
Bakom huset finner jag en stor väntsal där det sitter flera hundra personer och väntar. Längst fram sitter ett dussin personer och tar emot patienterna. Six cent soixante seize, 676, ropas det i högtalaren. Patienterna bedöms snabbt och skickas sedan vidare till olika specialister. Angela och jag hinner nästan inte börja förrän alla ska samlas i den stora väntsalen. Efter en halvtimmes sedvanlig väntan kommer sousprefekten med följe och ett antal tal hålls dels på franska och dels på det lokala språket.
Tillbaka till arbetet tittar en av kirurgerna på det första patienterna som sållats ut till oss. Det går undan: Ner med byxorna – ljumskbråck – ska opereras – nästa. Därefter kallar Angela tillbaka patienterna och vi pratar tillsammans lite mer utförligt med patienterna, dels för att lugna dem och förklara vad som kommer att hända och dels för att ge lite rekommendationer efter operationen. Vi ser ljumskbråck, navelbråck och medellinjebråck. Det är inte så konstigt. De flesta arbetar med tungt manuellt jordbruk.
Operationerna påbörjas. Många operationer görs i lokalbedövning. En del operationer görs i sk ryggmärgsbedövning. Bukoperationerna och barnen sövs. Angela och jag jobbar vidare med att informera patienterna. Efter ett slag är det femton patienter på kö till operation och ytterligare trettio opåtittade. Jag tycker det är lika bra att jag hjälper till och går igenom de patienterna. De klara op-fallen är enkla. Det är bara att informera dem och sätta upp dem för op. Lite längre tid tar det för oss att förklara att vi inte kan operera en två år gammal fotledsskada som ändå är välläkt även on foten är lite stelare. Efter en stund tycker dr Bwelle att det går för långsamt.
På 20 minuter betar han av 20 patienter. De som inte ska opereras får trösta sig med 3-4 läkemedel.
Fram på kvällen har jag tittat på ett 60-tal patienter varav ungefär 40 blir opererade. Utöver bråcken så är det också pungbråck, testiklar som inte är nedvandrade, hudtumörer, fettknutor, muskelknutor i livmodern och äggstockscysta. Av det som inte opereras finns fyra barn med krokiga ben som måste utredas bättre. Vissa operationer måste göras på riktiga sjukhus.
Vid åttatiden har vi hunnit med ungefär 20 operationer. Det är dags att åka och äta. Utanför sitter ett antal människor och väntar. De får stränga order om att stanna kvar därför att operationerna ska fortsätta hela natten. Vi blir bjudna på ett kamerunskt smörgåsbord, som består av ett tiotal västerländska rätter och lika många lokala rätter: folong, undolé osv. Till middagen hålls också flera tal och trofén från CNN-galan visas upp.
Efter middagen bestäms att några ska få sova samtidigt som de andra ska arbeta vidare. Alla utländska gäster får möjlighet att sova, vilket jag tycker är skönt. Det har trots allt varit en lång dag. Under natten blir det nästan kyligt. Temperaturen sjunker till väl till 15 grader. Vi väcks på morgonen när solen går upp och får gå en kvarts promenad i gryningen tillbaka. När vi kommer upp pågår fortfarande operationer, men de som inte är direkt involverade sitter på stolar och sover.
Jag erbjuder mig att hjälpa till och några minuter senare får jag assistera på en bukoperation. Det är kvinna som har en cysta på ena äggstocken. Det tar en stund att komma igenom buken. Det finns ingen diatermi (som bränner kärl) utan alla blodkärl som blöder får ligeras (knytas med tråd) för hand. Det är lite svårt att finna cystan och det visar sig att det finns mycket sammanväxningar. Kirurgen bedömer att det är för stor risk att försöka ta bort cystan, utan han avbryter operationen. När det bara är huden kvar att suturera säger jag att jag göra det för att kirurgen ska kunna gå till nästa operation. Men han skickar iväg sköterskan. Efter två suturer utbrister han: Du kan ju suturera. Jag får förklara att vi som distriktsläkare inte sällan gör småoperationer på vårdcentralen.
Framåt lunchtid har alla gårdagens patienter blivit opererade, och vi måste åka hem. Dels handlar det om att vi inte ska komma hem för sent för kvällen. Dels handlar det om att utrustning delvis börjar ta slut. Det är ju mycket som ska finnas: operationsinstrument, narkosmedel, suturmaterial osv. Vad jag förstår börjar t ex vissa suturstorlekar ta slut, och man får välja sämre alternativ. Samtidigt har det under morgonen dykt upp ytterligare patienter som vi inte har möjlighet att ta oss an. Snabbt packas utrustningen samman.
På bussen hem spelas det kamerunsk schlagermusik i högtalarna igen, och det dansas och sjungs allsång. Det dröjer dock inte länge förrän tröttheten tar över, och alla som varit uppe på natten sover. Till nästa resa lovar jag att jag ska ta med svensk musik…
Teknikens landvinningar
I Sverige har vi ju haft ett postväsende sedan 1600-talet. Här i Kamerun finns ju också både frimärken och post, men man har ingen postutdelning och i praktiken inga gatuadresser. Ska man skicka brev så får man skicka till en postbox och finns det ingen postbox så går det inte. Räkningar för vatten och el delas av företagen ut direkt till hushållen, som får köa och betala kontant på företagens kontor.
Den tekniska utvecklingen går dock snabbt framåt och det blir lättare att hålla kontakt med omvärlden. Nästan hela den vuxna befolkningen har tillgång till mobiltelefon. Även här håller de sk smarta telefonerna att breda ut sig. På TV är det reklam för att skicka pengar och betala räkningar via telefon. Det gör att det inte lönar sig att bygga ut posten.
I år har jag satsat på en wifi-dosa med tillhörande abonnemang. Det är enklare än förra årets USB-dosa och gör att jag kan koppla upp min surfplatta. På morgonen läser jag Smålandsposten och Svenska Dagbladet som vanligt (Man har ingen tidningsutdelning heller här. ). På kvällarna kan jag se svenska TV-nyheter om lusten faller på. Det kan staka sig ibland men brukar gå bra.
På jobbet har jag med mig min dator och kan söka information på nätet om så behövs. Ett problem är att veta vilka läkemedel som finns och vad de heter. Man har många kombinationspreparat och varje laboratorium har sina egna fantasinamn. Det finns ingen Fass och den franska motsvarigheten Vidal kräver abonnemang om man ska se all information. Dessutom är det så att uppkopplingen är ganska slö dagtid. Jag tänker att det beror på att linan mellan Centralafrika och Europa är klen. I bästa fall kommer jag upp i 1 Mbit/s.
Detta förhindrar inte att jag kan koppla upp mig på landstingets nät och arbeta med en del FoU-projekt. Via e-legitimation och lång väntan kan jag också köra vår medicinska journal Cosmic så att jag kan ha kontakt med en del av mina patienter per distans. Jag ringer telefonsamtal via Skype. Det går någorlunda, men ibland blir det hackigt på den svenska sidan. Samtal Skype till Skype går bättre. Jag kanske har haft tur men samtal med bild har funkat timvis utan avbrott. Jag talar således med mina patienter per distans och kan lösa enklare problem i samband med uppföljning såsom förnya recept, beställa prover och skriva journalanteckningar.
Sett över 5-10 år tror jag att journalsystem kommer att bli mer och mer internationella. Jag tror att de kommer att standardiseras tydligare. Med ett val kommer man kunna byta språk. När du är ute och reser och behöver söka sjukvård utomlands kommer man med ditt medgivande kunna logga in i din journal och få information om vilka mediciner du äter osv. Vi får väl se om denna framtidsprofetia slår in.
Sjukvård
Jag följer arbetet på ett privat läkarhus, som är nyöppnat sedan några månader. I princip har man alla tänkbara specialiteter. Vissa, såsom de två generalisterna och en gynekolog, arbetar heltid, medan andra bara är på plats vissa timmar varje dag. Man har en akutmottagning som har en dygnet runt-bemanning och sköts av generalister. Generalisterna gör egentligen bara det akuta, och ringer sedan in lämplig specialist – barnläkare sköter barnen, högt blodtryck är en fråga för kardiologen, typ 2-diabetes för endokrinologen osv. I princip alla som har minsta tecken på infektion får behandling mot malaria.
Patienterna har ännu inte riktigt hittat hit. Det beror bland annat på att patienterna får själva betala all sjukvård. Det är inte bara läkarbesöken som kostar (80-160 kr), utan det tillkommer extra kostnader för provtagning, röntgenundersökningar, injektioner osv. Att ta ett EKG inkl tolkning kostar t ex 300 kr. Jag berättar att i Sverige sker en datortolkning av EKG:na. Man måste således ha ganska gott om pengar för att gå till doktorn.
Efter hand börjar jag förstå hur systemet funkar. Läkarna ordinerar prover, men skriver samtidigt ut läkemedel (även antibiotika och malariabehandling) i väntan på provsvar. Det känns avigt för mig, men det gör att patienten inte behöver berätta om hen har råd att betala utredningen eller ej, och kan välja utredning eller behandling i den ordning hen vill. En patient har vad som uppfattas som gallkolik av måttlig grad och det skrivs en ordination på smärtstillande och remiss för ultraljud. Patienten är skeptiskt till en Diklofenak-spruta och väljer i stället att betala för ultraljudsundersökningen som är gjord på någon timme. Denna visar inte gallsten utan njursten, men behandlingen är ändå densamma…
En dag i veckan är det gratis besök till generalisterna. Ett tjugotal passerar revy i rask takt. Friska som egentligen bara vill kolla läget blandas med sjuka som borde utredas för tuberkulos eller aids. Prover beställs, men de flesta vill ha behandling också för säkerhets skull. Av alla prover som beställs så är det bara ett fåtal som utförs gratis-dagarna för patienterna måste först skrapa ihop pengar till proverna.
Läkemedelsrepresentanter
Fram på eftermiddagarna brukar läkemedelsrepresentanterna dyka upp. De känns igenom på att de är välklädda och kommer med en portfölj. De kommer en och en eller två och två. Till protokollet hör att representanten kan ta upp två preparat per gång, och anpassar preparaten till läkarens specialitet. De flesta representanterna har lärt sig utantill sin läxa och berättar denna högt. Efter avslutad presentation lånas läkarens namnstämpel och stämplas i representantens redovisningsprotokoll. Eftersom det inte finns någon kamerunsk Fass, så är den information om indikation och dosering av värde.
Läkarna verkar vara lagom uttråkade, och jag förstår att de säger så lite som möjligt för att annars riskerar de att representanten stannar ännu längre. Jag försöker skjuta in små kommentarer såsom att jag väl känner till Omeprazol eftersom det är ett svenskt preparat. De flesta låter sig inte störas utan berättar det de ska i alla fall. Någon representant kan dock i låta bli att fråga hur det funkar i Sverige. Jag berättar att det inte längre är tillåtet att komma på personliga besök utan det på sin höjd är tillåtet med i förväg bokade gruppbesök. Kanske blir han rädd att arbetet ska försvinna i framtiden.
Använd inte bilbältet!
Använd inte bilbältet!, säger taxichauffören, när jag reflexmässigt försöker sätta på mig det. Det är smutsigt, säger han. När man kommer till Kamerun första gången, så blir man livrädd när man åker bil. Det känns som man ska krocka med mötande bilar, med motorcyklister och med fotgängare.
Trafiken liknar inte trafiken i något annat land jag varit i. Jag har förvisso inte varit i Bangladesh där man också har många trafikolyckor. Man verkar inte följa några regler. I korsningar struntar man i trafikljus om sådana finns. I rondeller verkar bilar som kör in i rondellen ha företräde. I praktiken är det dock den som vågar mest eller är störst som vinner, tänker jag, när en lastbil dundrar genom rondellen framför oss.
Staden är också full av små gula Toyotor Starlet och Corolla och vad de hette på 90-talet. Dessa fungerar som taxibilar. En taxi-bil kan ta upp fler passagerare så länge det inte sitter fyra bak och två framtill i passagerarsätet. Vad bilarna kan lasta är oändligt. Taxi-chaufförerna trycker gasen i botten och pressar sig fram med sina små bilar för att i nästa ögonblick tvärnita och glida in till sidan om det står en potentiell kund vid vägkanten. I alla stora korsningar blockerar de också trafiken när de tar upp nya passagerare, och poliskåren lider ingen brist på sysselsättning när det gäller att dirigera dessa bilar.
På något sätt dansar bilarna fram på vägarna och det är sällan man kommer upp i femtio km/h. Vi har en chaufför som kör vår bil för det mesta. Jag tycker att det är rätt skönt eftersom det är en så stökig trafikmiljö. Folk rör sig hela tiden kring gatorna och kan när som helst gå rätt ut. Motorcyklar kör lite kors och tvärs och går det att gena i mötande körfält så gör man det. Bilar backar ut på gatorna och svänger lite hur som helst.
Händer det inga olyckor på vägarna? Jo, det gör det naturligtvis. Vi hade en man på vår akutmottagning som hade brutit bägge armarna och en lårbenet, när han hade blivit trängd av en lastbil. Det påstås också att vägen mellan Yaoundé och Douala är en av de mest olycksdrabbade vägarna i världen. Den ringlar sig fram i ett lummigt skogslandskap och det är sällan det egentligen finns en bra sikt för omkörning. Enligt Wikipedia har Kamerun 3500 dödsolyckor per 100000 bilar samtidigt som Sverige har 7 dödsolyckor. När man åker runt i landet ser man ibland människor i vägkanten som står och tittar på ett någorlunda färskt bilvrak och gör korstecken.
Jag kör ibland när vår chaufför har fått ledigt. Jag kommer snabbt in i trallen som de andra bilarna och kör in i rondellerna framför bilar som redan är där. Jag märker vilka som är rädda om sina bilar och vilka som inte är det. Det märks också tydligt vilka som är ovana bilförare. Dem kör alla stora omvägar runt för att inte krocka. När jag pressar mig fram i smala utrymmen så inser jag också att bilen är lite mindre än vad jag tror. I vår egen bil använder jag alltid bilbältet.
Från mörka Småland till mörka Afrika
I november var det rätt så skönt att lämna Växjö som verkligen levde upp till epitet mörka Småland. Uttrycket mörka Småland lär komma från en riksdagsdebatt 1893 där de småländska ledamöterna satt under läktaren och uppfattades som infödingar från Afrika.
Vi befinner oss i badorten Kribi, och tänker promenera in till centrum. Klockan är redan 18.15, men jag räknar med att det ska vara ljust en halvtimme till så att vi ska hinna fram innan mörkret lägger sig. Vägen är i dåligt skick och vi får väja för bilar som gärna vill köra i kanten där det är mindre hål. Mörkret faller snabbt i Kamerun. Vi hinner precis må fram till bron där staden börjar.
Eftersom det är svalare på kvällen så är det många som är ute på stan. Inte så många bilar eller taxi, men många motos – lätta motorcyklar. Det finns bara enstaka gatlyktor och vill följer i spåren efter andra fotgängare. Åska hörs på avstånd. Plötsligt går strömmen och det blir beckmörkt. Det är bara ljuset från alla motos strålkastare som ger lite ljus. Försiktigt promenerar vi vidare. Till allas lättnad återkommer elektriciteten.
Det dröjer dock inte länge förrän det börjar regna trots att det är torrperiod. Vi kastar oss in på en liten bar och köper en läsk. Regnet smattrar med sådan intensitet att det överröstar högtalaren som står på med hög volym. Strömmen försvinner för en stund en andra gång och det blir kolsvart igen. Vi bestämmer oss för att det inte är någon bra idé att vara kvar i stan utan vi försöker ta en taxi tillbaka. Det är lättare sagt än gjort. Inte så många bilar passerar och ingen stannar.
Ljuset kommer tillbaka och regnet mattas något. Leonie går in i en restaurang intill för att köpa lite mat för att ta hem. Mellan regndropparna springer jag över gatan till ett gatukök som serverar kyckling och getkött. Jag får ta ett skutt över vattnet dom forsar i rännstenen. Under det lilla taket står o sitter ett tjugotal personer och väntar på att regnet ska sluta. Jag köper getkött för 13 kr. Plötsligt slår blixten ner i kvarteret intill med en kraftig knall som får alla att huka sig och allt blir svart igen.
Eftersom regnet ökat på igen det nu flyter en flod i rännstenen är det svårt att ta mig ut. Leonie har fått tag i ett paraply och hon viftar för att få en bil att stanna. Bilen tutar vilket här är en signal att man vill ha en passagerare. Vi kastar oss in i bilen och blir tryggt körda tillbaka till hotellet. Det mörka Afrika har fått en ny innebörd för mig.
Originally published November 30, 2013 by admin.
1 COMMENT
anita Magnusson January 9, 2014
Olof! Intressant arbete Du och teamet utför . Hade jag varit ung skulle jag åka ut i världen . Du har ju för del som har din sambo ,som kan språk och kultur. Agne och jag vill önska er Ett Gott Nytt År .