Nya äventyr i Kamerun november 2012

FIXA bilder

Här är en blogg från tio svenskar äventyrresa i Kamerun i november 2012. Bloggen läses bäst nerifrån.

Nästa år har du chansen att följa med.Olof Cronberg stannar kvar för att följa arbetet på en vårdcentral i huvudstaden Yaoundé, se Medicinska äventyr i Kamerun.

Gruppen samlad utanför museet i Dschang 

Lördagen den 17 november

Oljepåfyllning i Edea

Då var det dags att bege sig tillbaka till Yaoundé. Eftersom de flesta ska åka hem på kvällen gäller det att vara ute i god tid. Det tar bara fyra timmar att åka till Yaoundé säger Bertrand. Med vår buss som inte är så snabb så tar de minst fem timmar menar jag. Vi börjar lära oss att African time innebär den tidigaste tid för ett evenemang och att det alltid börjar senare än så. Jag säger därför att vi måste åka senast kl 9 för att vi i varje fall ska komma iväg före kl 10.

Vi kommer iväg kl 9.40 och första delen av resa mot Edea går med en rasande fart, eftersom vägen är rak och platt och i stort sett bilfri. Vi något enstaka tillfälle hostar dock bussen till på ett lite olycksbådande sätt. I Edea kör vi in för att tanka. Chauffören passar på att fylla på en liter olja i motorn, som finns under ett löst liggande lock alldeles till höger om förarsätet inne i bussen. Inte undra på att bussen bullrar rätt rejält där fram.

Felsökning vid vägkanten

Vi hinner nästan inte lämna Edea förrän hostattackerna kommer allt tätare. Till sist går det inte att köra längre utan bussen får stanna i vägkanten. Busschauffören kryper under bussen och försöker rätta till något, men det hjälper inte så bra. När busschauffören försöker att växla upp försvinner dragkraften. Efter tredje stoppet ser vi en lastbil som håller på att repareras vid vägkanten. Vi stannar där och den lokale teknikern som har sina verktyg i en plastpåse försöker att rätta till något, och det verkar som vi kan fortsätta., men det går inte så långt. Det blir åter problem. Vi börjar fundera på om går att komma till flyget i tid, men fortfarande finns rätt så mycket tid.

Verkstaden i Sombo

Vår följebil kommer ifatt oss. I den sitter Vincent som läst till bilmekaniker i gymnasiet. Den förklaring som jag får i andra hand är att det är någon flottör i anslutning till motor som inte funkar som den ska, men bussen kan nu åka vidare samtidigt som Vincent pillar på motorn allteftersom det behövs. I byn Sombo finns en mer riktig bilverkstad, där Vincent instruerar om vad som behöver göras. Efter en timme i depå kan bussen sedan åka vidare. Resan till Yaoundé går nu i rask takt, även om vi förfasar oss över vansinnesomkörningar som görs både av mötande bilar och av bilar som kommer bakom oss. Inte undra på att vägen mellan Douala och Yaoundé är en av världens farligaste. Vi kommer fram kl 16.20 efter 6,5 timmar.

Väl framme bjuder Léonies mamma på en smakrik middag med många rätter, innan gruppen när mörkret har fallit beger sig till Yaoundés internationella flygplats. Denna gång är det särskild avgift för att föra ut träföremål. Denna avgift förhandlas ner till ca 1000 CFA-franc (13 kr) per person. Eftersom alla turister har pådyvlats några träföremål, av effektiva försäljare i turistorterna, så måste ju alla turister betala denna avgift. Nästa avgift är flygplatsskatten på 10000 CFA-franc (130 kr) per person som alla som lämnar landet måste betala. Jag kan tycka att den avgiften borde vara inräknad i biljettpriset som alla andra skatter. När jag skriver detta på söndagsmorgonen borde alla resenärer har kommit fram till Sverige.

Fredagen den 16 november

Den pittoreska fiskebyn Londji

Eftersom det var så behagligt med de svalkande baden i Atlanten och skönt att vila ut efter en rätt så fullspäckad rundresa valde vi att stanna en dag extra i Kribi. På morgonen gjorde några av oss en utflykt till fiskebyn Londji som lång någon mil norr om vårt hotell. Byn ligger i en liten bukt och när vi kommer dit är det lågvatten. Vi ser en man som syr fiskenät. Vi ser andra som håller på att reparera en långbåt. Den nedre delen av båten är utsågad och ska ersättas med nytt trä. Det är rätt så lugnt i byn, eftersom det är onsdag och lördag som är marknadsdagar. Fiskarna är inte särskilt roade av vårt besök, och det är till och med så att någon blir rejält arg. Annars är vår upplevelse att det har varit ganska lätt och otvunget att tala med folk.

Båtvarv i Londji

Lunch äter vi på restaurangen Marmit i Kribi. Det är en lite finare restaurang, där vi ser flera andra vita som äter. Under resan har vi inte sätt särskilt många vita. Kanske bara en eller två per dag. Vi serveras ondolé som är gröna löv anrättade ungefär som spenat med köttstycken eller fiskstycken inblandad. Denna version har en ganska mild smak och är väl anpassad för turister.

På kvällen så har hotellägaren rapporterat att han fyller år och att han vill bjuda på någon slags föreställning. Det visar sig att hotellet inrymmer en disco-lokal med stor bardisk, en upphöjd scen eller disco-golv. Längs kanterna i rummet finns en bekväm vit soffa. Den lokal har öppnats dagen före och vädrats ut inför den stundande säsongen. Dagen till ära blir vi bjudna på krabba som är fångad samma dag. Det är lite pilligt men vi har både nötknäckare och särskilda krabbverktyg. Krabban smakar riktigt gott. Det enda som är lite synd är att vinet har tagit slut.

Naturapotek i Kribi

Ungefär samtidigt som vi äter vår kvällsmåltid har ett gäng dansare dykt upp. Jag känner igen dansgruppens ledare som jag har sett dansa på Maeva i Yaoundé. Så småningom öppnas discolokalen och vi blir anvisade platser. Det dröjer innan det hela dra igång. Under tiden kommer den lokala kungen med sina sju fruar – alla klädda i eleganta afrikanska dresser. I övrigt är det egentligen bara vår grupp, några andra turister från Schweiz och Frankrike som också bor på hotellet, samt en kamerunska som bott länge i Luxemburg. Konferencieren bjuder upp en från varje land för att komma med en hälsning och monsieur Göran ställer gärna upp och pratar. Han tycker också att vi ska sjunga för födelsedagsbarnet, så vi sjunger ”Ja må du leva” och hurrar för hotelldirektören.

Därefter drar dansföreställningen i gång. Det blir en helt fantastisk Michael Jackson-show. Hela gruppen dansar med stor precision. Hotellägarens 10-åriga dotter har fått träna in några moves. Billy som agerar Michael Jackson är en ganska kort albino, och med svartfärgat hår, som verkligen ser ut som Michael. Solodansen till Billy Jean är helt sagolik. Jag begriper inte hur han kan röra fötterna på det vis han gör. När det drar ihop sig till midnatt så är det naturligtvis dags för Thriller, och dansgruppen är då utklädda till våldnader och gör en ganska utflippad version av Thriller.

Kvällen avslutas sedan med en kort session med en stå uppare, och det är ju naturligtvis helt omöjligt för oss att hänga med, förstå och ha roligt åt skämten. Därefter blir det dans till kamerunska hitlåtar, så till sist får vi och övriga gäster inklusive hotellpersonalen möjlighet att dansa makoussa och bikutsi samt försöka vicka på baken på alla möjliga sätt och vis.

Torsdagen den 15 november

På morgonen ska Léonie, Anneli och Berit åka till Yaoundé. Léonie har beställt en bil med luftkonditionering som ska föra dem dit. Priset är överenskommet dagen före. Chauffören lastar in väskorna i bilen, men har svårt att få plats med tre personers baggage i bilen. Innan de reser undrar Léonie om luftkonditioneringen funkar. Det gör den inte. Eftersom bilen är beställd med luftkonditionering kräver Léonie att detta fixas. Hellre än att sänka priset ordnas en ny bil fram som funkar. Konsten att få en bil med luftkonditionering.

Tvåhundraårsträd vid Kribi golf club

Vi gör en utflykt till Kribi golf & country club för att titta på träd som är tvåhundra år gamla. Det låter ju inte så imponerande i våra ögon, men när vi kommer dit får vi se höga vackra träd som står ensamma mitt i golfbanan. Det känns lite surrealistiskt med golf i värmen. Golfbanan öppnades 2001 och har nio hål. Ett dagskort kostar 20000 CFA-franc (260 kr) och för ytterligare 4000 CFA-franc får man en caddy som bär golfbagen. Klubbor går att låna. Under rundturen tittar vi på olika växter och bär som har läkande effekter. Värmen är tryckande, så i slutänden känns det skön att slå sig ner i golfrestaurangen. Ju finare ställe desto mindre coca cola-flaskor, men just vi det här tillfället smakade den extra gott.

Fiskmarknad i Kribi

Vi åker sedan in till Kribi och gå på tygmarknad. Vi köper afrikanska tyger och går sedan vidare till skrädderiet för att bli uppmätta för att få skjortor och klänningar. Det ska bli spännande att se hur dessa ser ut i morgon. Vi far sedan vidare till fiskmarknaden, där dagens fångst staplas i högar efter art och säljs. Det finns stora krabbor, som nästan ser lite otäcka ut. En fisk som kallas bar köps in och vi går sedan vidare till en av de små restaurangerna som ligger intill. Där grillas fisken över öppen eld och serveras med friterad kokbanan och potatis. Medan vi väntar på att maten ska bli klar kommer en rad olika försäljare förbi som har många olika saker att sälja.

Några av oss har valt att ha en skön dag på stranden. Karolina försöker lära vår guide och vår busschaufför att simma, men vågorna är för höga.

Solnedgång i Atlanten

Jag sitter och skriver detta på stranden medan vågorna slår in. Just nu är det högvatten, så vågorna går högt upp. Vi följer solens nedgång i havet. Det går snabbt, kanske 20 minuter från det solen står ganska högt tills den sjunkit under horisonten.

Onsdagen den 14 november

Pirog på floden Lobé

Dagen börjar med att vi får stiga i små men ganska långa träekor, som kallas piroger, som ligger i floden Lobé. Sedan får vi en sagolik tur upp längs med floden. Längst bak sitter vår roddare som använder en åra som ser ut som en pilspets. Eftersom det är slutet på regnsäsongen, så är det ganska mycket vatten i floden, och ställvis blir det strömt med virvlar, men vår roddare kryssar sig vant igenom, och efter trekvart är vi framme vi målet. Vi lägger till flodkanten och går en kort stig in till pygmébyn.

Invånare i pygmébyn

I pygmébyn finns det ett tiotal invånare på plats, men ungefär dubbelt så många uppges bo där. I små hyddor sover en familj med man, hustru och några barn. Jag ställer lite frågor om vad de lever på. De är jägare och har en jakthund som letar upp bytet, och sedan dödar de djuren med sina spjut. Jag frågar om det finns fisk i flodet. Det finns det, men de fiskar inte, utan byter till sig fisk av fiskarna som bor på andra sidan floden. De har kontakt med en annan pygmégrupp som ligger 6 timmar uppströms och ibland sker äktenskap mellan grupperna. Efter fotografering och rundvandring i den lilla byn, börjar man spela och sjunga samt dansar i en liten ringlek. Birgitta och jag deltar i dansen till stort jubel. Efter det är det dags att överlämna gåvor. Vi har köpt ris, salt och lite fisk och det känns bra att lämna över det. Av en annan grupp får de whisky i små påsar vilket inte känns lika bra.

Vi åker sedan tillbaka längs med floden, vilket går betydligt snabbare nedströms. Vi fortsätter sedan till flodmynningen där floden slutar med ett vattenfall som går ut i havet. I fiskebyn bli vi sedan serverade kokta räkor. Det är stora delikata räkor, så de liknar nästan våra kräftor, men är naturligtvis kokta i en annan sås. Även om vi inte har någon sprit på bordet kan vi inte låta bli att sjunga Helan går.

Batteriexpertens verkstad

På vägen hem kommer en störtskur, och det blir ännu svårare att köra bussen, när man inte kan se hur djupa groparna är i grusvägen. Vi stannar för att ta ut pengar. När bussen ska starta igen, så funkar inte batteriet. Som en händelse finns tvärs över gatan en liten batteriladdningsaffär. Mannen i affären som går med käpp och krycka, men kan ju snabb förklara vilken kabel som lossat och var den ska sättas fast. Ibland är Kamerun fantastikt! Sedan startar bussen snällt igen.

Tisdagen den 13 november

Stolta trädgårdsarbetare

Åter en dag i bussen på väg söderut mot Kribi. Vi sitter i kö för att åka över den enda bron i en halvtimme och det tar ytterligare nästan en timme tills vi har passerat utkanten av Douala. Vi följer huvudvägen mot Yaoundé tills vi kommer till staden Edea. Där blir det ett kortare stopp. Stephan och Ole har kommit till insikt att det kan vara bra att ha en manchete för trädgårdsarbete, och ger sig ut på jakt efter vars en. Den första affären som säljer hackor för jordbruk har dock ingen manchete. Det har man inte heller i den andra affären, men där säger man att man kan sälja sina privata manchetar för 5000 CFA-franc (65 kr). De blir omgående slipade och affären är i hamn.

Stranden

Färden vidare går via en rak otrafikerad väg, så den delen av resan går snabbt. Det visar sig att vi ska bli inkvarterade på ett litet hotell som ligger en bra bit utanför Kribi, som dock har en fin sandstrand och även om vågorna tidvis är höga är det inga strömmar. Efter en lång och svettig resa kastar vi oss snabbt i havet, och njuter av det svalkande, varma och salta atlantvattnet. Det känns som paradiset.

På kvällen åker några av oss in till Kribi för att gå på en bar. Vi blir placerade i soffor, som ser mjuka ut, en som är hårda bänkar. Det visar sig att man har ett podium med dansare. Först dansar några killar två och två med väl inövad koreografi till musiken. Det börjar nästan bli lite långtråkigt, när så istället två tjejer istället börjar dansar. De dansar till typiskt kamerunsk musik och är ju framför allt duktiga på att vicka på baken i alla möjliga och omöjliga riktningar. Därefter dyker tre killar upp med bara överkroppar som är extremt duktiga dansare. Varmt är det redan från början, och snart är de rejält svettiga. Deras överkroppar blir nästan som en anatomilektion, där alla muskler syns tydligt – deltoideus, biceps, triceps, pectoralis major osv.

Måndagen den 12 november

Snabbmat i Kamerun

Turen går idag nerför bergsplatån met målet hamnstaden Douala. Fuktigheten ökar allt eftersom vi kommer på lägre höjd, så värmen blir ganska tryckande trots att temperaturen bara ligger runt 25 grader. Vi kommer nu ner på ett område där det finns större plantager, där man oldar bananer, kakao, palmolja och gummi. På håll ser vi Mount Cameroun – Afrikas nästhögsta berg – som dock vilar i molnen. När vi efter fyra timmar närmar oss Douala blir trafiken allt intensivare. Vid slakteributikerna gör vi ett kort stopp och köper snabbmat i form av grillat biffkött som skärs i små bitar.

La nouvelle liberté heter skrotstatyn av Joseph-Francis Sumégné

Vi tar in på hotellet Royal Palace, som ligger på nordsidan i Bonaberi. Floden Wouri flyter genom Douala och delar upp staden i två delar. Det finns bara en enda enfilig bro som förbinder de två delarna. På eftermiddagen har vi tur att det går snabbt att åka över bron. På andra sidan möts vi av en hög staty som är en glad man ståendes på ett ben, som är byggd helt av skrot. I Bonanjo ligger de gamla delarna av staden runt Regeringstorget. Vi gör en liten rundvandring och får lite historia till livs. I mitten av 1800-talet fanns både engelska och tyska handelskompanier, men tyskarna i form av Woermann Linie var dem som blev störst. Bissmarck deklarerade Kamerun för en tysk koloni. Tyskarna samarbetade med de lokala kungarna Magna Bell, Akwa och Bonaberi när det passade. Man gillade inte att de hade sina kvarter så nära stadens centrum, utan ville utlokalisera deras kvarter utanför staden till Neu-Bell, Neu-Akwa osv. Det accepterade inte kungen Rudolf Douala Manga Bell. Man anklagade därför honom för förräderi och hängde honom. I stadens centrum finns även krigsmonument från första världskriget, då Frankrike och England lade beslag på Kamerun. Det finns också ett monument från andra världskriget. Charles de Gaulle ska ha hållt ett tal i Douala, och samlat ihop trupper, som sedan gick genom öknen till Nordafrika. Trots att det är mer än 50 år sedan befrielsen finns dessa monument fortfarande kvar och är omskötta. Det ligger till och med en krans med den franska och kamerunska flaggan framför monumentet.

Douala är mer västerländsk till sin karaktär. Vi äter lunch på en restaurang som serverar våsterländsk mat och jag väljer en ansjovispizza! Sältan är välkommen i värmen. Det finns trafikljus i vissa korsningar och bilarna stannar för röda ljus. Det är behagligt att vandra runt i centrum. Trots att vi så uppenbart är en turistgrupp, så blir vi inte uppvaktade av en massa försäljare. Enstaka försäljare försöker väcka vårt intresse och ibland lyckas det. Stephan behöver köpa nya läsglasögon och som av en händelse finns det försäljare av sådana. Försäljaren väljer vant ut passande glas och håller fram en liten fickbibel för läsprov. Efter förhandlande blir priset 1000 CFA-franc (13 kr).

Efter att ha suttit i bilkö i en timme före bron och säkert inandats alldeles för mycket kolmonoxid känner vi inte för att åka över bron igen för att gå på restaurang. Istället äter välsmakande grillad fisk på en liten lokal krog, där vi denna måndagskväll är enda matgästerna. När vi ska gå säger plötsligt värdinnan ”Hej då”. Det visar sig att hon har bott i Norge och talar norska.

Söndagen den 11 november

Vi beger oss mot nordöst för att besöka sultanatet i Foumban. Efter Bafoussam lämnar vi bergsluttningarna och kör ut på en platå. Klimatet verkar lite torrare, betydligt färre träd, och här och där kan man se att man till och med har plöjt med traktor på åkerfälten. Efter två och en halv timme är vi framme i Foumban.

Sultanens palats i Foumban

Vi hinner inte stiga ur bussen förrän vi är omhändertagna av en guide. Han försöker gissa var vi är ifrån och gissar på femton olika europeiska länder utan att gissa rätt. I Foumban kretsar mycket kring den 17:e kungen som för 100 år sedan ersatte sitt bambuslott med ett tegelslott. Han var tidigt ute när det gäller turism och öppnade resan på 1920-talet ett museum som nu finns på tredje våningen i palatset. Mycket att utställningen handlar om krig, vapen, troféer. Han skapade också ett skriftspråk, först med 500 pictogram, sedan med ett 80-tal tecken för stavelser. Han började också en folkbokföring – inte minst för att hålla reda på sina 681 fruar.

Efter museet får vi en kvarts trevlig musikunderhållning med traditionell musik kombinerat med försäljning av musikinstrument. Väl tillbaka på slottsplanen vill det sig inte bättre än att sultanen själv lämnar sitt slott med ett hov på fem personer för att gå till grannhuset. Den nuvarande sultan är 75 år och har bara tio fruar, där en av dem lär vara en afroamerikan. Vi fortsätter bort mot marknaden utanför den stora moskén. Där finns också en stor stridstrumma. Det är en metertjock urgröpt stock, ca tre meter lång. När man bankar på den hörs det vida omkring. Man säljer bronsfigurer och nedanför en backe får vi se hur man gjuter dessa skulpturer. Om vi förstod det rätt, gör man först en inre form av lera som får torka, sedan lägger man på den figur man vill skapa med bivax, och slutligen omsluter man denna med lera. Till sist smälter man metallen och häller i formen, så att bivaxet ersätts med metall.

Vem är starkast i världen?

Därefter är det dags för konstförsäljning. Vi känner oss rätt så ovana vid den intensiva och nästan lite aggressiva försäljningstekniken som vi inte stött på tidigare. Någon tycker att det ganska mycket liknar hur det är i Nordafrika. 60 % av invånarna är muslimer. Den 17:e kungen uppvakades ju av missionärer från både nord och syd för att konvertera till en ”riktig” religion. Först tyckte han att det kunde vara bra att bli muslim, men när han förstod att han inte fick röka och dricka alkohol, så ändrade han sig efter ett par år och blev kristen i stället. Då fick han dock inte ha flera fruar, så då bytte han tillbaka till en egen mix av islam, kristendom och inhemsk tro. Samhället präglas rätt mycket av det muslimska inslaget. En hel del kvinnor har slöjor – dock av det färgglada afrikanska snittet.

Störst jubel för dagen blir det när Göran tävlar med småbarnen vid gjuteriet vem som har störst muskler.

Lördagen den 10 november

Övningen för dagen är att vi ska vandra till Balako och det hus där Léonies farfar bodde i. Han födde upp getter som han sålde. Några av barnen och Léonies släkting Pierre hjälper till att visa vägen. Vi går på små stigar genom kaffeodlingar, bönodlingar. Vi lär oss att känna igen kasawa, kokojam, bönor av olika slag, ananas osv. Vi får förevisat råttfällor, utan råttor. Vi får balanser på stockar över små åar. Vi gränsen till Balakos område finns en helig plats, där man helst bör lämna en offergåva och komma med en önskning. Efter två timmars vandring kommer vi till ett hus som inte är alldeles litet. Det ser rätt så välhållet ut. I det stora rummet med jordgolv är det förberett för matlagning över öppen eld.

Glada friskismotionärer efter två timmars vandring i djungeln

En bit bortom huset finns en källa där friskt vatten kommer fram ur berget. För att komma dit får våra guider hjälpa till att med manchetens hjälp bana väg för oss. Efter den långa vandringen är det skönt att svalka sig i det friska vattnet.

Medan vi är iväg har en get avlivats. Innan den slaktas bränner man bort håret över elden. Därefter slaktas den och det mesta av getkött läggs i en gryta som är full med kokbananer. Det hela kokas i palmolja och en kryddblandning under ett par timmar.

Under tiden bereds även mat till förfäderna, vars skallar ligger begravda i huset. Enligt Bamileke-tradition har man en traditionell begravning något år efter ursprungliga begravningen. Då grävs skallen upp och begravs istället i hemmet. I detta hus finns skallarna efter Léonies farfar, hans två fruar och farfars far.

När alla är mätta och belåtna går vi i rask takt tillbaka till det moderna huset. Vandringen både till och från det gamla huset är som ett rejält friskispass, så de flesta av oss är glada över att vi har tränat flitigt på Friskis i höst.

På kvällen besöker vi ungdomscentret i Bandja. Vi kommer lagom till en final i frågesport. Det är tre nivåer. Frågor om landet blandas med frågor om hälsa. Vid gymnasienivån uppstår vild diskussion efter en fråga huruvida avbrutet samlag är en preventivmetod. Det ena laget svarar att det är falskt och det andra att det är sant. När domarteamet säger att det är sant uppstår en hetsig diskussion mellan lagen och även i hela salen. Leonie blir upprörd och menar att facit måste ändras. Domarna har svårt att bestäma sig, varför jag till sist kallas in för att reda upp det hela. Avbrutet samlag är naturligtvis en möjlig preventivmetod, men en dåligt sådan, som inte kan rekommenderas. Eftersom man kan tolka påståendet på olika sätt rekommenderar jag att man stryker frågan.

Fredagen den 9 november

Besök på Caplame i Dschang

Vi börjar med ett besök på kaffekooperativet Caplame, där Léonies pappa var chef under många år. Vi hade nog föreställt oss att det blir en liten rundvandring i fabrikslokalerna, men i stället får vi träffa direktören. Han ursäktar sitt stökiga skrivbord och börjar berätta företagets historia. Det var det första kooperativa företaget i distriktet och kanske i hela landet. Medlemmar var kaffeodlarna. Företaget köpte upp kaffet från bönderna, bearbetade det och sålde det sedan på världsmarknaden. Han menade att kooperativet hade starkt bidragit till utvecklingen i området genom att hjälpa till med infrastrukturen: vägar, elektricitet, vatten osv.

Ganska snabbt ordnas ett par kannor kaffe fram, som de kaffedrickande i resesällskapet tyckte var mycket gott. Vi får introducera oss för varandra. Det visar sig att med i rummet sitter inte bara direktören, utan även personalchefen, den utbildningsansvarige och ekonomichefen!

Allt hade gått väl till toppåret 1987. Därefter hade allt vänt. Priserna på kaffet vände neråt. Bönderna slutade odla kaffe eftersom vinsten blev för liten. Monopolet hade också brutits upp av regeringen, så nu kunde bönderna sälja till andra kaffeföretagare, som de tyckte lurade bönderna. Det blir ett långt samtal om kaffe, kooperation, företagande politik och globala frågor. När vi tror att vi är färdiga frågar chefen oss hur vi kan hjälpa företaget. Ganska snabbt flödar idéer om hur man borde göra: ekologiskt naturligtvis, satsa på kvalitet, ursprungsmärkning, öka den inhemska efterfrågan – kaffe istället för öl!

Efter nästan två timmars diskussion får vi en rundvandring på industriområdet. Det visar sig att man har stora lokaler som gapar tomma. I ett hörn gör man djurfoderblandningar med bl a kooperativt odlad majs och fiskmjöl från Senegal. I en lokal har man en äggproduktion från frigående höns. Man berättar att man runt om i distriktet har 57 tomma lokaler som tidigare var kaffeförråd. Vi inser att företaget nästan inte längre finns kvar, och att det krävs stora förändringar för framtiden.

Mamy Wata-vattenfallet

Direkt efteråt åker vi vidare till ett vattenfall. Det visar sig att det är en grusväg hela vägen. Vi skumpar fram på småvägar som trots allt är ganska torra. Vi blir trötta och törstiga. Plötsligt ser vi en kvinna som sitter med en bananstock, som vi kallar på. 50 CFA-franc per banan säger hon. Visst säger vi, men vad kostar hela stocken? 1000 CFA-franc – 13 kr. Lyckliga efter ett par bananer ankommer vi efter två timmar till vårt mål. Mamy Wata-vattenfallet visar sig ha 87 m fallhöjd. Först får vi titta på det uppifrån. Sedan får vi gå ner till basen av vattenfallet. Sista delen av promenaden går genom den hemliga skogen, som är en skog där man inte får göra åverkan. Vi får klättra både över och under stock och sen. Även nerifrån är vattenfallet imponerande.

Fram mot kvällen är vi tillbaka i Dschang, men när vi ska fortsätta till Bandja, så visar det sig att bussen är sönder. Bromsarna måste fixas. Efter ett visst förhandlande ordnas en ny buss fram som tar oss hem.

Torsdagen den 8 november

Utsikt från serpentinvägen

Denna dag åker vi med vår buss till Dschang. Vägen går först mot sydväst och vi kommer ner från bergen till fuktigare områden. När vi åker längs en liten flod ser vi till och med risodlingar. Så småningom bär vägen uppför igen, eftersom Dschang ligger på 1400 meters höjd. Sista delen av resan är en serpetinväg av alpinskt snitt, som bussen sakta stånkar uppför. Vi stannar och tittar ut över en vidunderlig utsikt.

I Dschang besöker vi först en konstmarknad, där olika träföremål inhandlas efter prutande och diskussioner. Själv köper jag en liten blockflöjt i bambu som är hyfsat välstämd.

Efter en välsmakande lunch hemma hos Bertrand besöker vi Civilisationens museum. Det är ett stort museum i två våningar, som berättar om Kameruns historia allt från stenålder och framåt. Man beskriver fyra huvudgrupper som finns i landet. I norr solens folk som levt i de torra delarna av landet. Vid kusten vattnets folk som levt på låglandet och där vatten och fiske spelat stor roll. I söder folken som levt i de gröna skogarna där. Störst utrymme lämnas dock åt den röda jordens folk som levt på bergsplatån i Ouest-provinsen. Vår guide beskriver det hela på engelska. Även slaveriets och kolonialisationens historia beskrivs.

Vi får reda på att de typiskt kamerunska klänningarna som kallas kaba kom till på följande sätt: En av de första västerläningarna som bosattes sig permanent i Douala hade tjänstekvinnor som alla var traditionell klädda med bar överkropp. När hans hustru kom till landet tyckte hon det var synnerligen olämpligt, så hon köpte tyg och sydde mycket enkla klänningar till kvinnorna som hon kallade cover, vilket förvanskades till kaba.

Bungalow på Centre Climatique

Gruppen installeras i olika bungalows på Centre climatique, som är ett hotell som byggdes 1942, när fransmännen i Kamerun inte kunde åka på semester pga kriget. Anläggningen har fortfarande en kolonial charm med swimingpool, men husen är förhållandevis enkla. När bussen på kvällen ska köra till kvällsmaten, så vill det sig inte bättre än att chauffören inte kan få igång framlyset på bussen. Det är mörkt och finns inga gatlycktor. Vad gör han då? Jo, om man sätter på varningsblinkerserna så kan man ju se lite grann varje gång de blinkar till…

Levande musik i Dschang

På kvällen besöker vi som fortfarande är pigga en bar med levande musik. Musiken är omväxlande franska schlagers och kamerunska hitlåtar, men allt i ett ganska sävlig och behagligt tempo. En kille och en tjej växlar om att sjunga. Tjejen sjunger med stor inlevelse. Längst fram finns ett tomt dansgolv. Jublet stiger när Stephan & Birgitta och Ole & Metta vågar sig på att dansa… 

Onsdagen den 7 november

Sitter och skriver några rader kl 7 på morgonen. Från balkongen har jag en vidunderlig utsikt med gröna kullar och dalar. Horisonten bryts av fristående höga träd vars kronor breder ut sig ganska högt över den omgivande vegetationen. Det har regnat i natt så morgonen för med sig en välkommen svalka. Vattenånga stiger upp mellan träden.

Jag lyssnar på en fantastisk natursynfomi. Cikadorna anger en grundton. Ovanpå denna hörs alla fåglar – finkar som kvittrar, kråkor som kraxar, duvor som kuttrar. Tuppens kuckeliku signalerar att morgonen är kommen. En manchetes regelbundna slag hörs en bit bort, där en man håller på att hugga ner vegetationen. Av och till bryts det fridfulla ljudet av en motorcykel som knattrar förbi.

The cheferie hall in Bandjoun

Sedan bär det av för att besöka cheferier – lokala kungars byar. Vi hinner bara resa en kort stund förrän vi blir stoppa i en vägspärr. Gendarmen har något att anmärka på, han vill se körjournalen och vår chaufför får gå ur bussen. Bakom bussen diskuterar de en lång stund. Vår guide får också gå ut till undsättning. Efter sen stund kommer alla tre tillbaka och gendarmen säger att han hört att det finns läkare ombord. Vi får presentera oss. Sedan säger gendarmen som är i trettioårsåldern att han har högt blodtryck på 170-180 trots att han äter blodtrycksmedicin Nifedipin (Adalat). Jag undrar lite försiktigt om han tycker blodtrycksmedicinen är dyr, men det är inte det som är problemet. Jag förklarar då att han nog behöver ta en ytterligare tablett, och föreslår Enalapril. Den känner han inte igen, men så kommer vi på att det nog är Captopril man använder mest här. Då skiner han upp, och säger att övergendarmen äter Captopril. Vi kommer överens om att han ska köpa den tabletten också och äta två mediciner mot blodtrycket, och därmed får vi åka vidare. Efteråt frågar vad som hände bakom bussen. Busschauffören fick böta 1000 CFA-franc (13 kr) för att han inte hade bilbälte.

Vi besöker sedan cheferiet i Bandjoun. Vi får en guidning på museet som Léonies bror Sylvain har hjälpt till att skapa. Fokus är på smidet och makten. För i tiden var det den som var smed, och kunde tillverka jordbruksredskap och vapen som hade makten. Yrket gick ofta i arv. I Bandjoun finns också en stor samlingssal som är som en mycket stor hydda med halmtak. Efteråt får vi träffa kungen som står i blå fotsid dräkt på trappen till sitt stora hus. Vi utbyter lite artighetsfraser. Göran frågar om han får fotografera honom, men får till svar att det är fel dag i veckan. Vi får också reda på att den traditionella veckan där har åtta dagar.

På kaffefabriken UCCAO i Bafoussam

Nästa stopp är kaffebolaget UCCAO i Bafoussam, där vi får besöka fabriken. Det är inte skördesäsong, så frånsett ett fåtal kaffesäckar gapar lokalerna tomma. Två sorters kaffe odlas Arabica i Ouest-provinsen och Robusta ner mot kusten. Vi går runt bland maskinerna och får förklarat hur kaffet kommer in i säckar, hur man sorterar ut skal och skräp, hur man tvättar och sorterar bönerna efter storlek. Efter den mekaniska processen får vi även se den optiska processen, där bönerna sorteras en och en efter färg. Monsieur l’ingengeur Göran visar mest intresse och man förklarar ivrigt alla detaljer. Det mesta kaffet går sedan på export. En liten del rostas lokalt.

Till sist besöker vi cheferiet i Bamendjinda. På det lokala museet där finns dels en utställning av tradionell konst och dels en utställning som rör slaveriet. Historien om slaveriet har ju djupa rötter och förekom även före europeerna transporterade slavar till Amerika. Man kunde bli slav av olika orsaker – som krigsfånge, tjuv osv. Just Bamendjinda var en huvudort för slavhandeln, där lokala slavhandlare kom upp från kusten och köpte och sålde slavar. Tydligen gick en del slavar mot Östafrika och Asien, ytterligare en del över Sahara till Nordafrika, men det största del gick mot Amerika. Vi får sedan träffa den lokala kungen som tar emot oss civilklädd. När jag berättar att jag tycker att det är viktigt att bevara traditionerna, så går han och hämtar en bok om Bamilieke-traditionerna, som han just publicerat. Vi köper två exemplar och får dessa elegant dedicerade.

Tisdagen den 6 november

Sjukhuset i Basseu

Dagen började med ett besök på distriktssjukhuset i Bandja. Man har en doktor med ett upptagningsområde på 50000 invånare. Vi förstår snabbt att doktorn är ny och det visar sig att han endast har jobbat där i 1,5 månader. Han är stressad över att ha mycket pappersarbete efter en veckas frånvaro, så istället visar hans medarbetare oss runt. Sjukhuset har mottagning för öppenvårdsfall, men också några salar för inneliggande vård. I kvinnosalen ligger tre kvinnor varav en får ett kinin-dropp för malaria. Herrsalen är för tillfället tom. Likaså barnsalen. Vi befinner oss i slutet av regnperioden och när det torkar upp sätter malarian fart. Man har ett lite apotek, som har de preparat som är vanliga även i Sverige. Läkemedel säljs styckevis. Har man inte råd med en hel kur, får man komma tillbaka och köpa resten ett par dagar senare. Malaria-behandling för barn upp till fem år är gratis, för vuxna kostar behandlingen 1500 CFA-franc, dvs ca 20 kr. Ett läkarbesök kostar 600 CFA-franc (ca 7 kr), men sedan får man betala för labkostnader mm, så ett besök kan bli mycket dyrare.

Vi fortsätter sedan till det evangeliska sjukhuset i Basseu, som bara ligger några km från Bandja. Sjukhuset ligger ju i samma upptagningsområde, men är drivet helt utan statlig finansiering, så patientavgifterna är lite högre. Ansvarig för sjukhuset är en ung doktor som tjänstgjort där i två år, och som är mycket engagerad. Här är betydligt fler patienter än på distriktssjukhuset i Bandja. Man har till och med en liten op-sal, som är välhållen. Dagen före hade man opererat en kvinna som hade ett utomkvedshavandeskap. Här finns också några salar för inneliggande patienter. I en liten sal har man klämt in fyra sängar, så att det nästan inte går att gå mellan sängarna. Båda sjukhusen har små laboratorier med de mest basala proverna.

Jackie visar en kaffeplanta

På eftermiddagen går vi en promenad från familjens stora hus till Bandjas centrum. Det är en promenad på ett par km. I värmen får man gå i lugn takt. I stort sett allt som växer är ätbart. Vi ser många olika träd – mango, avokado, banan, kokbanan, papaya. På marken växer kaffeplantor. Man odlar också bönor, maniok, ananas, sötpotatis osv.

Vi hälsar på Léonies mormor som 87 år gammal bor i ett eget litet hus. Hon sitter alltid på verandan på sitt hus och ser människonrna som passerar förbi på vägen. Hon blir som alltid på gott humör, när hon får besök. Vi går sedan på en stig bort till Léonies morbror och moster som också bor i ett mycket enkelt hus. Här möts vi av barnen som tycker att vi borde smaka på guajava och en av pojkarna klättrar snabbt upp i trädet och kastar ner frukterna.

På ungdomscentret i Bandja

Vi kommer sedan till ungdomscentrat som Léonie driver. Där är redan samlat ett antal ungdomar som sitter och väntar på att vi ska komma. Vi får dela upp oss i grupper och tala med dem. Tanken är att de ska träna sig på att tala lite engelska, samtidigt som de kan fråga om stort och smått. Jag pratar med ett halvdussin ungdomar som är 18-19 år. De har stora drömmar, flera vill bli läkare, någon vill bli datorexpert. Mest spännande tycker de dock det är att prata med Karolina som går på gymnasiet i Växjö. När diskussionerna börjar tryta får i stället prova på att dansa kamerunsk dans.

Måndagen den 5 november

På förmiddagen gjorde vi ett besök på General Hospital i Yaoundé. Vi blev rundvisade av mr Bipe som var chef för sjuksköterskorna. Vi besöker först öppenvårdsmottagningen. Det är alldeles fullt med patienter som väntar i korridorerna. Vi får reda på att det går att boka tid, men det är nog så att de allra flesta får räkna med att sjukhusbesöket tar hela dagen. När vi passerar EKG-rummet blir vi samtidigt bjudna på kaffe!

Besök på intensivvårdsavdelningen på General Hospital

Margareta får träffa en öron-näsa-hals-läkare. Stephan får se dialysavdelningen. Man har för många patienter som de flesta får bara dialys två gånger per vecka. Dialys-verksamheten är sponsrad av staten, men patienten får ändå betala 5000 CFA-franc (65 kr) per tillfälle. Vi gör också ett besök på en vårdavdelning, där en sal ser ut ungefär som den skulle göra i Sverige. En skillnad är dock att man på sjukhuset inte längre har råd med undersköterskor och vårdare, utan anhöriga får hjälpa till med det. Sist besöker vi mr Bipe skötebarn – IVA-avdelningen – där han varit ansvarig sköterska i 13 år. För dagen är det ganska lugnt där. Det finns bara tre patienter som inte verkar så jättesjuka. Vi ser en svensk respirator från Siemens Elema, av samma typ som användes i Sverige för tjugo år sedan.

Matstoppet i Makenene

På eftermiddagen gör vi en femtimmarsresa till byn Bandja. Landsvägen som leder dit är av relativt god kvalitet, men här och där är det stora hål i vägen som skulle kunna förstöra en hjulaxel om man körde in i den. Halvvägs pausar vi i Makenene. Där finns allt man kan tänka sig att äta och dricka. Vi satsar på grillat getkött, som skärs i småbitar och äts med en tandpetare, rostad kokbanan och rostade frukter som kallas plommon. Jag köper också en läsk att dricka och frågar om de har någon kyld. Visst säger man och plockar fram en flaska ur en frysbox. Den är dock inte särskilt kall och när jag klagar så säger man att inte har någon elektricitet!.. 

Söndagen den 4 november

På kyrkbacken

På söndagsförmiddagen deltar vi i en katolsk högmässa. Även om den är på franska så är det lätt att följa eftersom den följer samma form som en vanlig högmässa i svenska kyrkan. Den inramas av en kör med tio män och fem kvinnor som sjunger psalmerna i vackra stämmor.

Lördag den  3 november

Den 3 november lämnade en grupp på nio personer höstmörkret i Sverige för att uppleva Kamerun under två veckor. Vi anlände ett par timmar försenade vid 11-tiden på kvällen. Efter det sedvanliga kaoset med väskorna möttes vi av våra värdar för resan – Léonie och Bertrand. Det ville sig inte bättre än att bussen som skulle köra oss att fått framhjulet klampat pga felparkering. Medan vi väntar på polisen ska låsa upp klampen ser vi lite orm slingra sig över trottoaren. En man börjar genast jakten på ormen samtidigt som Bertrand konstaterar att alla ormar spär fridlysta.  

Originally published November 4, 2012 by admin.

7 COMMENTS

agneta November 12, 2012

Tack,Olof för denna utförliga beskrivning! Just så intensiva,lärorika dagar gillar jag, men ormen och de trasiga
bromsarna inger oro. hälsa alla vänner och bekanta!
Agneta

PH November 24, 2012

Mkt spännade läsning. Verkligt intressant!/PH

Arne R November 29, 2012

Vilken spännande upplevelse. Hoppas kunna följa med någon gång

Bengt Falke December 20, 2012

Fantastisk läsning! Det verkar ha varit otroligt givande. Vi skulle gärna se se bilderna i lite större format…..
Mvh/Bengt och Ulla Falke

admin December 20, 2012

Eftersom uppkopplingen är rätt klen, har jag tankat upp bilderna i rätt låg upplösning för att det inte ska bli för tungt…/Olof C

Goran C

December 27, 2012

Det går bra att se bilder på …

anita Magnusson

January 6, 2013

God fortsättning på det nya året ! Hörde av Mariana om ditt besök i Kamerun. Du skriver mycket intressant . man får en annan känsla av hur ni har det där nere.Vilken resa de fick med er. Idag träffade jag ett par bibelöversättare från Kamerun,den norra delen. De är utskickade kristna från Schweits.